Utkast: Så vad ...
Så vad vill jag då?
Jag orkar inte svara till en av de bästa jag vet, för att jag faktiskt inte vill ha de krav hon ställer.
Jag orkar inte hänga med några av de bästa jag vet för att det finns så många vardagliga krångligheter oss emellan nuförtiden att jag inte pallar att bli berusad där.
Jag orkar inte klippa med en ganska rolig och ganska meningslös låtsaskärlek som jag bara vill låta glida vid sidan av det andra som en lätt havsbris.
Jag orkar inte titta min mamma i ögonen när hon säger godnatt å jag häller upp ett glas vin till.
Jag orkar inte riktigt idag.
Men kanske imorron???
jag nynnar mycket men sjunger knappt längre
Det är mycket jag borde ta tag i igen. Mycket som verkligen inte borde dröja, eller dras ut på eller upprepas. Men det går liksom inte. Jag blir helt tom när jag sätter mig och börjar formulera vad det är jag verkligen vill. Så jag väntar lite till med det.
Jag mår rätt bra. Det finns 100 orsaker till att jag skulle ramla ner i det där farliga svarta hålet nu, men jag är ganska säker på att det inte kommer att hända just nu. Det är märkligt, men kanske lite hoppingivande ändå.
Jag funderar en hel del på känslor. På om det går att stänga av dem. Att bortse från ett vackert ansikte, en skarp hjärna, underbara händer och en kropp som passar precis mot min. Och ändå inte känna sådär som det ibland är så lätt att göra när det är mycket mera fel än nu. Jag tror det. Jag tror inte att jag faller i det hålet heller just nu. Det är också märkligt. Och lite läskigt att testa för länge. När allt det där jag bortser ifrån blir en vana och taget för givet. Kommer jag att kunna lämna det utan sorg då? Orkar jag med mer sorg?
Jag håller inte linjen här heller. Det spårar ur och irrar iväg. Men precis här och nu känns det ändå rätt OK.
Nytt kapitel. Nya tag. Samma jag.
Har inte varit här på evigheter. Ibland har jag inte haft tid. Ibland har jag inte orkat. Ibland har jag bara känt att det verkligen inte ger mig nånting att läcka här.
Men jag kanske ska ge det en chans till ändå. Det händer så mycket konstigt runtomkring. Så mycket som man borde kommentera och föra vidare och dissa eller hylla.
Så vem vet. Jag kanske tar och skriver här igen nån dag snart.
Jag har redan försökt detta:
1. Gräva ner mig i jobb och inte bry mig.
2. Ligga runt.
3. Fokusera på mitt välbefinnande.
4. Ha vänner hos mig som jag längtat efter att hänga med.
5. Åka till andra sidan jorden.
Och ändå maler den lilla igeln runt i min hjärna och påminner mig om sig själv när jag minst anar.
Vad göra?
Tips mottages tacksammast!
med luther på axeln
Jag har det ganska bra. Oftast. Jag känner mig rätt grundad i det liv jag valt och i det som bara händer.
Men ändå skaver det och kliar ibland. Ända funderar jag allt oftare på om jag verkligen borde bo och jobba där jag gör. Ha det som jag har det. Vara där jag är.
Exempel: Har hittat nån på sistone som jag hänger med på mina helt egna villkor. Som jag inte förväntar mig nåt av och som inte kräver nånting tillbaks. Men som jag ändå har väldigt trevligt med när det plötsligt passar och som fyller ett å annat behov. Ändå kan jag inte sluta känna att detta är nåt jag inte borde göra. Att det är nåt fult och billigt över alltihop. Trots att jag bara gör exakt det jag känner för. Exakt när jag vill. Och att det hjälper mig från att göra betydligt dummare saker som skulle ge betydligt mindre.
Det är det jävla oket. Det som säger hur saker å ting ska vara i den fiina världen. Att man borde vara så jävla kär och planerande för framtiden hela tiden när man är så gammal som jag.
Jag är så jävla trött på normen.
Tänk om det bara är så att jag aldrig kommer att känna mig bekväm i den? Måste man då istället alltid känna sig lite fel? Fast man kanske är rätt för sig själv..
snabbt i svängarna
I morse när klockan ringde var jag seg som en knäcksmet. Utanför öste regnet ner, å himlen lämnade inget hopp om ljusning. På jobbet var det inte en enda sak på min att-göra-lista som kändes det minsta lockande. Och så fortsatte det liksom. Hela dagen.
Det är märkligt vad snabbt det svänger ibland..
en riktigt bra dag
Well, jag vaknade faktiskt helt utsövd strax för klockan skulle ringa. bara det borde varit ett tecken.
När jag kom till jobbet hade jag fått mail från nån som jag varit ganska oförskämd mot på sistone. Nån som jag iof skulle vilja höra av varje dag om omständigheterna varit goda, men som jag försökt klippa med. Men Ok, han hör av sig å tänker alltså på mig ändå.
Sen ringde min chef å sa att en konstig idé som jag och några andra fick för ett tag sen verkar ha en rimlig chans att bli verklighet. Jag blev glad. Å de andra invigda tolkade signalerna på samma sätt = det kan bli kul på jobbet framöver.
Sen puttrade det på om en vanlig dag ända tills storchefen kom å ville snacka med stängd dörr.
Hon hade förstått ett å annat på sistone å var lite urskuldande för att hon inte sett min insats tidigare å ville på stående fot ge mig lite mer pengar i månaden för allt jobb jag verkar lägga ner. Who am I to say no?
Den här dagen har varit väldigt vänlig mot mig.
Å jag tänker försöka sova några timmar med ett leende på läpparna, tills det är dags att ge sig ut i en ny verklighet, en helt ny dag. Å då vet man aldrig vilken skit som väntar på en..
Men den här har ändå varit jävligt vänlig.
det är synd om männen
Följande samtal utspelade sig på en inte alltför fashionabel krog i staden under helgen, då två lagom förvirrade trettionåntings skulle dricka lite öl:
- Varför träffar man aldrig nån man känner ute längre? Jag menar förr stötte man ju alltid på minst en som man kände väl nog att snacka lite med.
- Antagligen för att dom nu är lika gamla som vi och oftast är hemma och snyter sina barn.
- Å ikväll tittar dom väl på melodifestivalen också...
- Undrar vilka som är dom mest patetiska?
Dom som stod där hade just varit på en konsert som de verkligen blev glada av och hade till och med hoppat runt och sjungit med litegrann. Ändå vilade en lätt osäkerhet över dom båda. kanske skulle de stannat hemma i varsin soffa och tittat på spektaklet. Om inte annat för att kunna hänga med i snacket på jobbet på måndag.
Under veckan hade ettan fått ett sms från en pojkbekant som nog gärna ville hänga med henne, men som uttryckte sin oro över att alltid behöva dricka sprit för att komma till skott.
Tvåan hade fått ett mail av en annan som verkligen sa att han ville hänga för hon var ju så inspirerande och sprituell, eller nåt. Synd bara att han redan var upptagen på annat håll.
Allt detta sammantaget ledde till en gemensam slutsats: Det är ändå synd om männen.
Tänk att alltid behöva bära ansvaret för att det liksom ska bli nåt. Och tänk så jobbigt det är att hantera att vi är så smarta och bra att man egentligen vill göra dåliga saker med oss fast man inte borde.
Sa det två smarta brudarna som samma vecka båda läst Bitterfittan och begråtit att det ska vara så omöjligt att leva jämställt även när båda parter är helt för att försöka.
- Vi måste verkligen sluta att vara så bra och intressanta, sa den ena å båda skrattade rått. Men ändå lite ihåligt.
För tänk om det är så. Att de menlösa och snälla håvar in alla de stackars männen till sin spis och sin oerhörda vilja att vara tillhands för att underlätta.
Å de andra, dom som skaver lite och krånglar när det inte känns bra, men ändå försöker leva livet på sina egna villkorl, alltid kommer att vara de som de stackars männen SKULLE vilja hänga med, men inte får.
Hur länge kommer de i den sunkiga baren att stå ut då?
vissa dagar är så konstiga
Well, det började inte perfekt. Jag blev väckt av jobbet två timmar innan jag hade planerat att gå upp. Sprang genom duschen och var där en knapp timma senare. Det var ju trots allt en Liten Kris, sådär i startminuterna.
Å jag sa javisst, inga problem. Jag kan nog få nån annan att lösa av mig i tid.
Men så var det en sån där dag när inget man trodde på morronen blev riktigt som det skulle. Och jag fick veta saker under förmiddagen som "nån annan" borde göra istället för att lösa av mig. För man vill ju så gärna vara där, ha med det..
Så det slutade med att jag jobbade drygt tio timmar å lät "nån annan" sköta "nåt annat" än att ta över från mig. Å i slutet, innan jag gick hem, var jag så irriterad på alla som bara försökte sköta sitt jobb att jag bara skäms nu.
Men ändå. Sent i kväll fick jag kvitto på att det blev rätt bra ändå alltihop.
Å redan innan fick jag att samtal som talade om att jag är sjukt viktig för att någons helg ska bli fantastisk.
Å senare fick jag en annan hint som gjorde mig rätt glad.
Å plötsligt känns inte hela dagen bortkastad ändå.
när det slår till
Jag är lite trött igen. På mitt humör som inte helt går att lita på. På att jag kan falla ner utan att det finns nån riktig anledning. I alla fall ingen anledning som inte har funnits där i snart ett halvår. Så varför det känns så sorgset just nu går liksom inte att sätta fingret på.
Har hängt med två av mina allra närmsta idag. Men jag kom aldrig igenom den där tunna hinnan av nedstämdhet och ända fram till dem. Kanske märktes det inte ens. Men det kändes. Dumt och onödigt.
Jag har inte tänkt på det på väldigt länge, men idag kände jag mig bottenlöst ensam, trots att vi var flera.
såna som jag
Såna som jag bangar sällan på att följa med och går sedan oftast hem sist.
Skrattar bort saker som skulle kunna bli lite besvärliga för andra, för det är ju dumt att folk ska känna sig besvärade i onödan. Dränker hellre en kväll i drinkar och vin än låter tankarna få flöda fritt för då kan det ju hända att man måste känna efter och DÅ händer det ju ibland att det skaver nånstans eller till och med nästan gör ont.
Såna som jag gör nog att folk känner sig ganska trygga med att det inte spelar så stor roll vad de gör eller säger. För det reder ju alltid ut sig utan så stor vånda även om det kanske inte alltid var direkt till min fördel. Å nästa dag är ju allt som vanligt igen och ganska lätt och trevligt och småputtrigt.
Men såna som jag kan faktiskt bli lite ledsna ibland.
Och plötsligt måste man bara få tala om det.
magkänslan sviker sällan
Ibland önskar jag verkligen att jag mera ofta hade fel. Att min magkänsla ibland bedrog mig. Men icke.
Två rätt av två möjliga idag och inget av dem var särskilt roligt.
En rolig sak är i alla fall att en av de bästa fått fast jobb.
Fast jobb är bra. Oavsett hur långt det är dit. Det brukar gå att flytta dem så småningom.
Jag är glad även om hon själv kanske inte är det odelat.
Imorgon tror jag att jag ska titta på världen genom nya glasögon. Bokstavligt talat.
Då hoppas jag på minst två bra och bara max en dålig sak syns.
jag är fortfarande trött, och....
Det började så oerhört bra.
En fantastiskt trevlig nyårsnatt med alla de bästa och man ville liksom aldrig gå hem.
Och det fortsatte lika bra, fast något lugnare. Jag betade av alla gamla surdegar som jag borde gjort hela förra året och även om det inte var lika livat och glatt som den första natten så kändes det så fantastiskt skönt, och lugn och nästan meditativt. jag var nästan, nästan sugen på att börja jobba igen imorron.
Men så i fredags. Blev det kaos på mindre än fem minuter. Och jag har hunnit gråta och förbanna och nästa ätas upp av den där ångesten som jag inte känt av på väldigt länge nu.
Och egentligen vet jag att det inte är mitt fel.
och jag vet att vissa människor är så rädda att de aldrig kommer att bli lyckliga.
och jag vet att det inte går att ändra på någon annans rädsla, om de inte vill.
Och jag hade vänt det där kaoset i hans närhet ryggen fullständigt under förra året. Det fanns inget sätt det skulle kunna göra mig illa igen för jag kände helt enkelt inget längre.
Men nu har jag en liten känsla av att det inte spelar nån roll. För han kommer alltid att se allting från sitt håll ändå. Och då spelar det absolut ingen roll om det aldrig nånsin var meningen att det skulle bli så knäppt.
Och då kommer jag att ha en riktigt riktigt jobbig vår framför mig på jobbet.
this is the year..
Nästa år kan bara bli bättre, säger jag och min vän till varandra i telefon.
Och det är konstigt, men så har vi sagt varje år så länge vi känt varann. Å vad är det vi tror ska bli bättre? vi är båda hyfsat friska. Har helt Ok hem och jobb som göra att vi lever rätt gott, och dessutom har ganska roligt på dagarna.
Men så finns ju de där små i-landsproblemen. och jag antar att det är det som ställer till det. Som gör att vi hoppas att nästa år slippa åtminstone ett av dem, å då skulle allt bli så mycket bättre...
Men jag vet inte jag. Det kanske är rätt bra redan i år?
Imorron ska jag skåla under fyrverkerierna och hoppas att nästa år åtminstone inte blir sämre.
Ovanor och föresatser
| Det är måndag kväll å jag har druckit två glas vin med en vän som jag gillar mycket. Och så långt är allt väl. Det var mysigt och spontant och så där storstadsmässigt som man vill att det ska vara ibland. Om det inte varit för att jag skildes från en annan vän rätt sent igår kväll (natt??) med orden: Nu ska jag verkligen bara vara hemma och ta hand om mig själv på ett nyttigt sätt hela veckan, så ses vi igen på lördag, å då kan vi dricka vin igen. För jag måste ta hand om mig nu. Jag måste försöka äta ordentligt, sova ordentligt, reda upp mitt hem och mina vanor och framförallt göra mig av med några ovanor. Men jag är så svag igen. Så väldigt låg och ynklig och inte alls glad. och då gör jag de där sakerna som jag egentligen vet inte alls stärker mig eller skjuter mig uppåt. Som att hångla lite med helt fel kille. Hänga lite på riktigt sunkiga hak. Lägga mig lite för sent. Strunta lite för mycket i morgondagen. Och så blir jag bara svagare och svagare och inte alls nån leende, effektiv, oklanderlig vuxen kvinna i karriären. Jag fattar inte hur jag nånsin ska orka bli det? har fullt upp med att komma i tid varje dag och fixa det som krävs av mig. Men på onsdag ska jag i alla fall klippa mina slitna toppar. Och jag har faktiskt haft en grym helg. Igen. |
november rain
| Den riktiga hösten har kommit med besked de senaste dagarna. Både inne och ute. Regn, blåst och skrubbsår i själen. Under veckan som gick tappade jag för en stund helt bort mig. Jag ville byta jobb, hem, kropp, liv. Tur då att jag har fina vänner som tar mig igenom dagarna. Det har hänt ett par saker som på allvar, återigen, fått mig att tvivla på mänskligheten. Men det har också hänt några som får mig att le och lita på en liten del av den. M har varit i stan och det får mig alltid att orka vara uppe fler timmar än jag borde. Dessutom värmde det hjärtat att vakna med en filt över mig och ett glas vatten och en fin lapp bredvid efter att jag inte hållit ut riktigt lika länge som en del andra som ville fira min borg i lördags. Jag ska försöka ta tillvara på de där små glimtarna i höst. Så ska jag nog överleva i år också. |
rätt eller fel?
Jag har det väl egentligen ganska bra just nu. Har en fin helg i ryggen är hyfsat pigg fast det är söndag. har gjort massor av de där skittråkiga sakerna som jag skjutit länge på här hemma och känner mig ganska nöjd.
Jobb en stund idag och till och med det känns rätt trevligt.
Men jag har insett att jag saknar. och att jag orimligt ofta irrar iväg med tankarna åt det håll som jag bestämt mig för att inte titta mer. Och jag hör ingenting. Och jag får då och då hindra mig själv för att inte skrika så det hörs till nästa stadsdel. och ibland hinner jag inte stoppa i tid utan skickar iväg ett litet "jag finns" på ett eller annat sätt.
Å sen ångrar jag mig och kommer ihåg att jag ju är den som borde hålla knäpptyst för att visa att vissa saker faktiskt inte är OK. Och då skäms jag lite.
Men ändå. Det är så sällan jag verkligen vill. Och jag vill så gärna tala om att jag gör det nu. Oavsett omständigheter.
Jobb en stund idag och till och med det känns rätt trevligt.
Men jag har insett att jag saknar. och att jag orimligt ofta irrar iväg med tankarna åt det håll som jag bestämt mig för att inte titta mer. Och jag hör ingenting. Och jag får då och då hindra mig själv för att inte skrika så det hörs till nästa stadsdel. och ibland hinner jag inte stoppa i tid utan skickar iväg ett litet "jag finns" på ett eller annat sätt.
Å sen ångrar jag mig och kommer ihåg att jag ju är den som borde hålla knäpptyst för att visa att vissa saker faktiskt inte är OK. Och då skäms jag lite.
Men ändå. Det är så sällan jag verkligen vill. Och jag vill så gärna tala om att jag gör det nu. Oavsett omständigheter.
Ups and downs
Jo kamrater. Det har varit lite mycket den senaste tiden. Det har varit andra platser på det världsomspännande internätet som tagit min uppmärksamhet. Men framförallt har jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Känslorna har åkt berg-och-dalbana med mig den senaste veckan.
Jag har haft en fantastisk semester!!! Det är bara ett konstaterande att jag varit ledig och glad som jag-vet-inte-när senast. Den slutade med fyra fantastiska dagar i London. Jag och min gamla soul-mate. Hon som jag inte haft så nära på länge. Och det var grymt. Det gjorde mig lycklig!
Idag har jag fått ett jobb-erbjudande som också gör mig lycklig. Om allt går som planerat kommer jag bara att behöva pendla till jobbet några futtiga veckor till av mitt liv. Efter nyår verkar jag kunna vara på plats på en fast tjänst i samma stad som jag bor i. Det är fantastiskt.
En enda smolk. För det måste naturligtvis finnas en sådan.
Jag hade några lyckligt ovetande dagar i England då jag trodde att jag var på väg. På väg att kanske nå den där personen som jag försökt att inte längta efter på hela sommaren. Han var här. Å jag trodde att det fanns en chans. Jag beskrev det för en vän som att det fanns en serie-tanke-bubbla över mitt huvud å i den stod det bara: Äntligen!!!
Men, tja. Det var nog inte riktigt som jag trodde. man kan nog inte riktigt lita på människor ändå, fast jag hoppades så på denna. So what´s new? Ingenting. Å jag är återigen en liten, liten gnutta besviken på män-skligheten.
Jag har haft en fantastisk semester!!! Det är bara ett konstaterande att jag varit ledig och glad som jag-vet-inte-när senast. Den slutade med fyra fantastiska dagar i London. Jag och min gamla soul-mate. Hon som jag inte haft så nära på länge. Och det var grymt. Det gjorde mig lycklig!
Idag har jag fått ett jobb-erbjudande som också gör mig lycklig. Om allt går som planerat kommer jag bara att behöva pendla till jobbet några futtiga veckor till av mitt liv. Efter nyår verkar jag kunna vara på plats på en fast tjänst i samma stad som jag bor i. Det är fantastiskt.
En enda smolk. För det måste naturligtvis finnas en sådan.
Jag hade några lyckligt ovetande dagar i England då jag trodde att jag var på väg. På väg att kanske nå den där personen som jag försökt att inte längta efter på hela sommaren. Han var här. Å jag trodde att det fanns en chans. Jag beskrev det för en vän som att det fanns en serie-tanke-bubbla över mitt huvud å i den stod det bara: Äntligen!!!
Men, tja. Det var nog inte riktigt som jag trodde. man kan nog inte riktigt lita på människor ändå, fast jag hoppades så på denna. So what´s new? Ingenting. Å jag är återigen en liten, liten gnutta besviken på män-skligheten.
när saker tar slut...
| Well, det är måndag och första dagen på sista veckan av min semester. Jag är alldeles ensam. Och det är skönt. De senaste veckorna har varit minst sagt hektiska. Jag har haft flera olika besök som stannat många dagar var och det slår mig hur oerhört olika svårt det är att ha olika människor boende hos sig. En del är bara som en förlängning av en själv. Inga diskussioner om hur och var och när, det bara rullar på. En del knepigare.. Men det hara varit väldigt kul i det stora hela. Mötte tex en ny modig flicka på scen och köpte en skiva med sånger om Göteborg och vänner och om resor som aldrig kommer att bli av. Fantastiskt bra. Idag hade jag tänkt att tvätta-städa-diska i en rasande fart. Och visst jag har kört flera tvättmaskiner. Men däremellan har jag mest suttit här och surfat planlöst. Det är väldigt skönt att bestämma helt över sin egen tid också. Golven kan jag tvätta imorgon. Annars handlar det mycket om separationer i min närhet just nu. Redan färdiga, sådana som just nu planeras för fullt, med sambor och med gamla släktingar som går för sista gången. Och det gör mig underligt vemodig mitt i min må-bra-sommar. Det är så outsägligt sorgligt när saker tar slut. Jag vill inte gärna vara med om det nån mer gång. Och då är det svårt att ens tänka sig att börja på något nytt. Å det känns också sorgligt. |
ålderskrämpor?
Det har varit en lång och hård helg. Men väldigt rolig. Längesedan jag gjorde så många nya bekanskaper. Längesedan jag hängde så intensivt mede flera gamla också.
Men faktum är att åldern tar ut sin rätt. Jag orkar faktiskt inte vara ute fyra dagar i rad. Jag mår inget vidare idag, trots att det varit så skoj. Kroppen orkar liksom inte ta till sig all den positiva energi som hjärnan talar om för den att den fått. Det är synd.
Men nu ska jag vara absolut i stillhet i två dagar. Bara med mig själv. Sova och läsa. Så kanske jag orkar med nästa helg också.
Men faktum är att åldern tar ut sin rätt. Jag orkar faktiskt inte vara ute fyra dagar i rad. Jag mår inget vidare idag, trots att det varit så skoj. Kroppen orkar liksom inte ta till sig all den positiva energi som hjärnan talar om för den att den fått. Det är synd.
Men nu ska jag vara absolut i stillhet i två dagar. Bara med mig själv. Sova och läsa. Så kanske jag orkar med nästa helg också.