ring ut det gamla
Jag brukar tycka att nyårsafton är så väldigt sorglig. Det är så definitivt att något som man vant sig vid försvinner och något nytt okänt tar vid. Men inte i år. Jag vande mig aldrig vid 2006. Detta året passade mig aldrig. Så många stora och jobbiga saker har hänt. Så viktiga människor har försvunnit bort. jag tappade till och med bort mig själv ett tag.
Så om jag måste summera väljer jag några bra grejer istället.
Jag har kommit mina gamla vänner närmare på nåt sätt. Trots att de bor så långt borta har vi ändå setts rätt ofta och pratat, pratat, pratat.
Jag har fått tillbaka S. Trots att vi båda är rätt så kantstötta och det kanske är därför så känns det väldigt skönt. Jag behöver aldrig censurera mig när jag pratar med honom.
Jag har fått två nya fantastiska vänner som jag känner mig orimligt bekväm med, med tanke på hur kort tid vi känt varann.
Jag har fått ett nytt jobb.
Jag har fått en doktor som vet vad han gör.
Jag har mitt i allt det jobbiga känt att jag faktiskt behärskar det jag försörjer mig på och flera gånger känt mig stolt över ett dagsverke.
Det är flera bra saker. Å nu är det bara timmar kvar av hemska 2006. Och 2007 kan bara bli bättre.
Och det kommer att börja med en jättefest...
dagen efter
Och det var så trevligt från början till slut. M och jag och tio till vid ett stort bord i en underjordisk thaihåla. Så många tatueringar som dom som samlades runt det bordet har jag aldrig nånsin sett på en gång förut.
Vidare till gamla Klara som alltid funkar och ännu fler okända som snabbt blev kända och alla var så trevliga. Som en stor lägenhetsfest. Kanske några som jag kommer att se igen, i alla fall har jag nya nummer i mobilen.
Vi vinglade hem genom svinottan och det kändes som vi var 18 igen. Kissade i parken och välte en gång.
Jag förstod tydligt att jag inte är 18 längre när det körde ihop sig på jobbet framåt eftermiddagen idag och hjärnan var som dumlekola. Men 1850 blev grym.
Och tröttheten var det värt.
city chick
Men det finns aldrig nån dag på året som jag älskar mitt lilla hem i stan så mycket som på annandagen. Dagen då jag är ännu mer övertygad än vanligt om att jag aldrig, aldrig kommer att bosätta mig på landet. Jag älskar att kunna handla precis vad jag är sugen på när som helst på dygnet. Jag älskar att höra dom ovanpå böka runt efter bästa platsen att placera soffan på. Jag älskar att stå mittemot tjejen på andra sidan gatan och röka, ett par våningar över marken.
Jag gillar lugnet och ron och att ha både skogen och havet inpå knuten. Men aldrig längre än tre dagar i streck.
Det enda som saknas just nu är en arm att somna på. Kanske verkade det desperat att skicka ut en liten förfrågan till nån som jag inte ens vet om han är i Sverige just nu? Men det skiter jag i. En varm kropp och ett hårigt bröst att luta kinden mot hade liksom varit pricken över i:t i kväll.
dom små sakerna...
Ibland gör några grymma flygbilder att man känner sig stolt över att vara en del av ett gäng som är väldigt bra när det verkligen gäller...
Idag börjar den stora årliga drabbningen med släkten i ett litet fiskeläge norr om det stora raset. Först ska jag bara ta mig dit. Sen tror jag faktiskt att det kommer att flyta på i år.
Kommer inte att vara city chic förrän på annandagen igen.
Ska vi gissa på att det kommer att finnas ett stråk av lappsjuka och desperation i ögonen då...?
GOD JUL kamrater!
berg och dalar
Ett ras på lämpligt ställe och adrenalinet kickar in.
Nu är jag hög istället.
Och befinner mig en evighet från pulsen som gör att jag trots allt tycker att jag har världens roligaste jobb.
det närmar sig bokslut
En stund glimtade det till när jag var på jobbet och fick in en gäst som jag tror kan bli strålande efter nyår och som jag inte var helt säker på, på förhand.
Men annars...
Jag märker det så tydligt för jag hugger på ingenting alls. Det händer sällan annars.
Och idag har det varit så många småsaker som bara kan gå under titeln "gnäll" att jag trodde jag skulle bli galen och kastade mig därifrån med det tidiga tåget innan jag helt rann över.
Vi gör ett jobb. Vi får betalt för att göra det och är inte där för att glädja nån annan. Men det vi jobbar med kräver en gnutta entusiasm för yrket. Och förståelse för att vissa saker inte går att göra på kontorstid....
Fattar man inte det ska man jobba nån annanstans.
Hittills i år har jag sett så mycket fram emot julen. Men idag på väg hem med de allra sista julklapparna i sin platspåse rann det stora vemodet över mig. Det är så mycket som har blivit fel i år. Det är så väldigt mycket som borde vara annorlunda.
Och det finns ingenting jag kan göra åt det.
en vit jul
Stearin på alla mina genomtänkt inslagna julklappar...
Men när jag tittade en gång till så såg det nästan ut som sagosnö.
Så jag låter det vara så och tar till mig det hela som en lysande idé.
Ibland är det uträknade inte det bästa.
vikten av närhet
Jag var nog lite egoistisk i natt. Men det var så väldigt länge sedan jag vaknade med mjuk varm hud mot min och jag behövde det så oerhört mycket. Om man dessutom lägger till att hjärtat aldrig kommer att gå sönder av det här oavsett hur det blir framåt så skulle man kunna säga att det var livsnödvändigt för att komma vidare.
Å när jag plågat mig själv under dagen med tankar om egoism är det underbart skönt att höra en röst i telefonen som inte dömer mig. Som kanske bara var lite egoistisk själv och är rätt OK med det.
Som gott kan tänka sig att vara det igen när det behövs nästa gång.
Det har varit en lång helg mina vänner. Men den har varit bra.
papperspyssel
Jag tror liksom inte att jag ger intryck av att vara det.
Men nu är det nog färdigknåpat för i år. Om man bortser från ett havererat försök till en hemmagjort julklapp. Den kommer inte att bli färdig heller. Jag gillar pyssel som ger resultat ,inte sånt som tar evigheter och sen ändå går åt skogen för att en tråd går av typ. Då får det vara.
Ikväll har jag i alla fall slutfört årets jul pyssel. Och städat. Har nog inte varit så effektiv på flera månader...
Har en halvtaskig vecka bakom mig.
Men ser fram emot en väldigt bra helg.
ett dygn på plus
Ingen noja, inga felsteg, bara trevliga saker på kvittot.
Var på julfest med jobbet igår. Och det blev så där lugnt och gott och odramatiskt som man bara vill ha det ibland. Svettas lite senare på en av stans trevligaste klubbar, där en av stans absolut vackraste män jobbar. Och fick till slut tillfälle att prata länge med en av mina "nya" kollegor. Det visade sig att vi har samma funderingar om väldigt många saker. Och vill åt samma håll i många frågor. Jag tror det kommer att bli väldigt bra att jobba ihop med honom.
Jag lyckades också inse att det finns många som jag tycker om på det nya stället. Och som gillar mig och som jag kommer att kunna luta mig mot om det blåser upp.
Sammanlagt en kväll med många bra insikter och väldigt få orosmoment, och som gör mig mera säker på att det kommer att finnas ett liv även nästa år.
Och sen har jag fått sova. Tungt och drömfyllt men länge och stärkande.
Och jag har på känn att även den här kvällen kommer att bli väldigt bra...
Jag är rätt nöjd med livet idag helt enkelt.
en fyra lyx
Jag är så förfärligt trött igen. De senaste veckorna har jag aldrig varit hemma före nio. Och då menar jag bara hemma från jobbet. Har jag velat göra nåt mer har jag gjort det ännu senare.
Och det börjar kännas.
Tröttheten är min största fiende. Den har varit det ända sen jag blev sjukskriven. När jag är trött är försvarsmuren som allra, allra, tunnast.
Just nu mal såklart tankarna mest runt hur det ska bli efter nyår.
Fick mitt nya schema idag. Jag fattar verkligen inte vad jag ska göra med all ledig tid. Men den kanske kommer att läka mig. Vad vet jag?
Men hur kommer det egentligen att funka?
Jag har vridit ut och in på mig själv och mina uppfattningar det senaste halvåret. Och jag kommer hela tiden till samma slutsats.
Det finns dom som säger till mig att jag har hakat upp mig. Att jag har fått en fix idé som jag bara inte kan sluta upp att tro på. Och jag har trott på det ibland när det känts som jobbigast.
Men jag vet ju innerst inne att jag är en människa som tänker mycket. Som analyserar och utvärderar och tar mig fram på det viset.
Och alla dessa timmar jag lagt på det, leder fram till samma slutsats. Jag vet hur jag vill ha det. Jag vet att jag har haft det. Och jag vet att jag inte kommer att komma dit igen genom nån annan.
Det klart att det ibland sätts igång av att jag känner mig ensam. Men jag känner mig aldrig nånsin ensam som i att jag skulle kunna ringa vem som helst som höll mig sällskap och så skulle det gå över.
Jag vet i varje exakt ögonblick vem jag behöver.
Ibland är det S, ibland är det S2, ibland är det M eller C. Ofta är det J.
Det jag saknar är inga stora livsomvälvande saker, utan tex att gå nerför trapporna en söndagseftermiddag för att köpa en veggie delight till frukost. Eller se på sena sändningen i en röd soffa. Som i röd för upptagen, eller ännu hellre; röd för lycklig. Eller att prata om vad som sägs på P3 just nu.
I dagarna är det exakt tre år sedan jag gav mig in i det som skulle visa sig vara det svåraste jag någonsin gjort. Chefstjänster och ansvar kan slänga sig i väggen. Efter tre år kan jag fortfarande inte titta åt höger, på lejonet, när tåget åker in i stan, utan att få ont i magen. Jag har ett extremt dåligt minne, men jag minns ändå varenda detalj som gjorde att jag valde, trots att jag flera gånger på vägen dit var extremt dimmig av diverse drinkar och öl. Och i exakt tre år har jag varit övertygad om att jag valde rätt. Trots allt.
En fyra lyx, en kväll, var ett av de stora stegen på vägen. Och en fyra lyx var precis vad det visade sig vara. Precis exakt vad jag ville ha. Ett kvitto på att jag vet vad jag vill ha, som har etsat sig fast.
Jag vet såklart att jag:
Borde hångla oftare. En av mina bästa hobbys, men ändå smakar ingen nånsin tillräckligt gott nuförtiden.
Borde nappa oftare på olika märkliga förslag, för att jag vet att sånt förut bara gjorde mig lycklig men jag ids oftast inte.
Borde ringa flera, men det finns ändå bara några jag står ut med.
Så jag ringer sällan andra.
Jag vet att det inte är någon fix idé. Och jag vet att jag aldrig nånsin igen kommer att nöja mig med nåt sämre. Och hittills har jag bara smakat på en enda fyra lyx. Trots avgrunderna mellan klunkarna.
Och det skrämmer mig så, för efter nyår måste jag funka ändå.
Och vad jag än gör så får jag aldrig, aldrig bli ledsen. Inte förrän jag kommit hem.
För tårar är tydligen det farligaste av allt.
perspektiv... någon?
Men det finns saker som hon aldrig skulle förstå också.
Exempel:
Igår när jag kom hem från jobbet så fick jag ett litet sammanbrott eftersom mitt modem beslutat sig för att koppla ner.
Jag har inte stängt av det sedan nån helt annan än jag själv fick det att fungera för sådär två år sedan. och han tillhör inte längre dem som kommer rusande, ens i nöd. Som tur var så hör han till en mera pedantisk sort än jag så jag hittade ganska snabbt alla lösenord å grejer på ett ställe som jag kunde tänka ut utan ett egentligen veta. Men vad jag än gjorde så gick det inte att koppla upp sig. Och jag fick panik.
Jag hade lämnat nätet på jobbet för en timma sedan. Jag skulle vara vaken ca 2 timmar innan jag behövde lägga mig, för att sedan vara tillbaka framför jobbdatorn ungefär två timmar efter att väckarklockan ringt. Det ger sammanlagt fem vakna timmar utan att vara uppkopplad. OCH JAG FICK PANIK.
Det skulle mormor aldrig förstå.
När jag sen skulle ringa den kloka kvinnan i morse sa en röst i min telefonlur "telefonen du försöker ringa ifrån har blivit urkopplad". Plötsligt började jag ana en röd tråd mellan mitt döda internetkonto - min uppenbarligen döda telefon - och en liten räkning som hade legat innanför dörren igår kväll....
Jo det var nåt i stil med en påminnelse på en påminnelse. Och den var mycket argare formulerad på nåt vis än en vanlig räkning.
En sån skulle mormor aldrig få.
Men hur skulle jag kunna betala den? Jag hade ju ingen uppkoppling.
Inte heller här hänger mormor med.
Hursomhelst, idag har jag betalt min räkning över nätet på jobbet och när jag kom hem så fungerade plötsligt både telefonen och Internet igen. Den effektiviteten förvånade till och med mig.
Å nu räknar jag dagarna till jag inte längre ska behöva komma hem från jobbet halv tio varje dag längre. Det får nämligen till följd att jag ganska ofta bara krafsar ihop dagens post å lägger nånstans som jag inte alltid har full koll på. Oavsett om det är räkningar eller inte.
Och detta förstår mormor. Hon tycker verkligen att jag jobbar alldeles för mycket.
den röda stjärnan är också ett alternativ
Min röda stjärna vakar över mig igen.
Jag hade tänkt hoppa över det i år, men nu är den ändå uppe.
Och om man känner sig lite ner så kan en röd stjärna också vara hoppfull på nåt vis.
Kanske blir det till och med lite hemmagjorda julkort.
Mer pyssel åt folket.
Jag kom in mitt i dokument inifrån förut. Om den stora utredningen som ska leda fram till att socialstyrelsen utfärdar nationella riktlinjer för diagnos och vård av depressioner.
Jag kan inte förstå att det ännu inte finns.
Jag fattar inte vad det är som är så tabubelagt med just den här sortens sjukdomar.
Folk pratar vitt och brett om sina värkande ryggar och äckliga foglossningar... (Å då är man väl ändå inte ens sjuk)
men så fort det sitter i psyket...
Jag försöker i alla fall att varken hymla med mina mediciner eller min terapeut. Och jag pratar om det även med dom som verkar obekväma med att lyssna.
Det var inget roligt program. Jag kände mig varken upplyft eller hoppfull efteråt, för det mesta pekade på allvaret. Och jag är fortfarande så jävla rädd för det här. Trots att jag haft bra människor runtom mig den här gången, så vet jag att risken att det kommer tillbaka är större än att det inte skulle göra det.
Men det var ett viktigt program. Det är som vilken kronisk sjukdom som helst. Jävligt jobbig. Men om den läkare man kommer till fattar så går det kanske att leva med.
Som en av mina läkare sa. "Det är viktigt att det här blir rätt, alternativet är oftast att ta livet av sig."
ensam på riktigt
Jag har fått ett nytt jobb som gör att jag slipper åka tåg varje dag i veckan från och med nyår.
Det är lite läskigt men ändå smickrande för själen att på något sätt vara utvald bland andra.
Jag har börjat kommunicera på ett nytt sätt med J, som jag tror är bra, men som jag långt ifrån behärskar och det tär på mig.
Jag har involverats i saker på jobbet som jag inte trodde jag skulle hålla på med mer och jag gissar att jag kan dem, men det känns ändå inte bra.
Dessutom har jag hunnit med att gå på konsert och bli kalasfull mitt i veckan.
Varit en god gudmor som både kommit i tid till den årliga öppna danslektionen och hade med mig adventspresenter till både gudbarnet och lillebror.
Börjat köpa julklappar i god tid.
Börjat på ett evighetsprojekt som innebär att jag nån gång i framtiden ska ha rensat ut allt onödigt som samlats i varje ledigt hörn av mitt hem.
Och jag har mått rätt OK för det har varit så mycket att tänka på att jag inte har hunnit med att känna efter. men igår kväll efter att ha trängts med halva stans befolkning i det stora köpcentret och fått glitter och juleljus nedkörda i halsen i flera timmar så gick det inte längre.
Jag kände mig så oöverkomligt ensam att jag drog täcket över huvudet och gick ner i svart.
Så kan man också få en lördagkväll att gå.
Ikväll är det quiz!