november rain
| Den riktiga hösten har kommit med besked de senaste dagarna. Både inne och ute. Regn, blåst och skrubbsår i själen. Under veckan som gick tappade jag för en stund helt bort mig. Jag ville byta jobb, hem, kropp, liv. Tur då att jag har fina vänner som tar mig igenom dagarna. Det har hänt ett par saker som på allvar, återigen, fått mig att tvivla på mänskligheten. Men det har också hänt några som får mig att le och lita på en liten del av den. M har varit i stan och det får mig alltid att orka vara uppe fler timmar än jag borde. Dessutom värmde det hjärtat att vakna med en filt över mig och ett glas vatten och en fin lapp bredvid efter att jag inte hållit ut riktigt lika länge som en del andra som ville fira min borg i lördags. Jag ska försöka ta tillvara på de där små glimtarna i höst. Så ska jag nog överleva i år också. |
rätt eller fel?
Jag har det väl egentligen ganska bra just nu. Har en fin helg i ryggen är hyfsat pigg fast det är söndag. har gjort massor av de där skittråkiga sakerna som jag skjutit länge på här hemma och känner mig ganska nöjd.
Jobb en stund idag och till och med det känns rätt trevligt.
Men jag har insett att jag saknar. och att jag orimligt ofta irrar iväg med tankarna åt det håll som jag bestämt mig för att inte titta mer. Och jag hör ingenting. Och jag får då och då hindra mig själv för att inte skrika så det hörs till nästa stadsdel. och ibland hinner jag inte stoppa i tid utan skickar iväg ett litet "jag finns" på ett eller annat sätt.
Å sen ångrar jag mig och kommer ihåg att jag ju är den som borde hålla knäpptyst för att visa att vissa saker faktiskt inte är OK. Och då skäms jag lite.
Men ändå. Det är så sällan jag verkligen vill. Och jag vill så gärna tala om att jag gör det nu. Oavsett omständigheter.
Jobb en stund idag och till och med det känns rätt trevligt.
Men jag har insett att jag saknar. och att jag orimligt ofta irrar iväg med tankarna åt det håll som jag bestämt mig för att inte titta mer. Och jag hör ingenting. Och jag får då och då hindra mig själv för att inte skrika så det hörs till nästa stadsdel. och ibland hinner jag inte stoppa i tid utan skickar iväg ett litet "jag finns" på ett eller annat sätt.
Å sen ångrar jag mig och kommer ihåg att jag ju är den som borde hålla knäpptyst för att visa att vissa saker faktiskt inte är OK. Och då skäms jag lite.
Men ändå. Det är så sällan jag verkligen vill. Och jag vill så gärna tala om att jag gör det nu. Oavsett omständigheter.