snabbt i svängarna
I morse när klockan ringde var jag seg som en knäcksmet. Utanför öste regnet ner, å himlen lämnade inget hopp om ljusning. På jobbet var det inte en enda sak på min att-göra-lista som kändes det minsta lockande. Och så fortsatte det liksom. Hela dagen.
Det är märkligt vad snabbt det svänger ibland..
en riktigt bra dag
Well, jag vaknade faktiskt helt utsövd strax för klockan skulle ringa. bara det borde varit ett tecken.
När jag kom till jobbet hade jag fått mail från nån som jag varit ganska oförskämd mot på sistone. Nån som jag iof skulle vilja höra av varje dag om omständigheterna varit goda, men som jag försökt klippa med. Men Ok, han hör av sig å tänker alltså på mig ändå.
Sen ringde min chef å sa att en konstig idé som jag och några andra fick för ett tag sen verkar ha en rimlig chans att bli verklighet. Jag blev glad. Å de andra invigda tolkade signalerna på samma sätt = det kan bli kul på jobbet framöver.
Sen puttrade det på om en vanlig dag ända tills storchefen kom å ville snacka med stängd dörr.
Hon hade förstått ett å annat på sistone å var lite urskuldande för att hon inte sett min insats tidigare å ville på stående fot ge mig lite mer pengar i månaden för allt jobb jag verkar lägga ner. Who am I to say no?
Den här dagen har varit väldigt vänlig mot mig.
Å jag tänker försöka sova några timmar med ett leende på läpparna, tills det är dags att ge sig ut i en ny verklighet, en helt ny dag. Å då vet man aldrig vilken skit som väntar på en..
Men den här har ändå varit jävligt vänlig.
det är synd om männen
Följande samtal utspelade sig på en inte alltför fashionabel krog i staden under helgen, då två lagom förvirrade trettionåntings skulle dricka lite öl:
- Varför träffar man aldrig nån man känner ute längre? Jag menar förr stötte man ju alltid på minst en som man kände väl nog att snacka lite med.
- Antagligen för att dom nu är lika gamla som vi och oftast är hemma och snyter sina barn.
- Å ikväll tittar dom väl på melodifestivalen också...
- Undrar vilka som är dom mest patetiska?
Dom som stod där hade just varit på en konsert som de verkligen blev glada av och hade till och med hoppat runt och sjungit med litegrann. Ändå vilade en lätt osäkerhet över dom båda. kanske skulle de stannat hemma i varsin soffa och tittat på spektaklet. Om inte annat för att kunna hänga med i snacket på jobbet på måndag.
Under veckan hade ettan fått ett sms från en pojkbekant som nog gärna ville hänga med henne, men som uttryckte sin oro över att alltid behöva dricka sprit för att komma till skott.
Tvåan hade fått ett mail av en annan som verkligen sa att han ville hänga för hon var ju så inspirerande och sprituell, eller nåt. Synd bara att han redan var upptagen på annat håll.
Allt detta sammantaget ledde till en gemensam slutsats: Det är ändå synd om männen.
Tänk att alltid behöva bära ansvaret för att det liksom ska bli nåt. Och tänk så jobbigt det är att hantera att vi är så smarta och bra att man egentligen vill göra dåliga saker med oss fast man inte borde.
Sa det två smarta brudarna som samma vecka båda läst Bitterfittan och begråtit att det ska vara så omöjligt att leva jämställt även när båda parter är helt för att försöka.
- Vi måste verkligen sluta att vara så bra och intressanta, sa den ena å båda skrattade rått. Men ändå lite ihåligt.
För tänk om det är så. Att de menlösa och snälla håvar in alla de stackars männen till sin spis och sin oerhörda vilja att vara tillhands för att underlätta.
Å de andra, dom som skaver lite och krånglar när det inte känns bra, men ändå försöker leva livet på sina egna villkorl, alltid kommer att vara de som de stackars männen SKULLE vilja hänga med, men inte får.
Hur länge kommer de i den sunkiga baren att stå ut då?
vissa dagar är så konstiga
Well, det började inte perfekt. Jag blev väckt av jobbet två timmar innan jag hade planerat att gå upp. Sprang genom duschen och var där en knapp timma senare. Det var ju trots allt en Liten Kris, sådär i startminuterna.
Å jag sa javisst, inga problem. Jag kan nog få nån annan att lösa av mig i tid.
Men så var det en sån där dag när inget man trodde på morronen blev riktigt som det skulle. Och jag fick veta saker under förmiddagen som "nån annan" borde göra istället för att lösa av mig. För man vill ju så gärna vara där, ha med det..
Så det slutade med att jag jobbade drygt tio timmar å lät "nån annan" sköta "nåt annat" än att ta över från mig. Å i slutet, innan jag gick hem, var jag så irriterad på alla som bara försökte sköta sitt jobb att jag bara skäms nu.
Men ändå. Sent i kväll fick jag kvitto på att det blev rätt bra ändå alltihop.
Å redan innan fick jag att samtal som talade om att jag är sjukt viktig för att någons helg ska bli fantastisk.
Å senare fick jag en annan hint som gjorde mig rätt glad.
Å plötsligt känns inte hela dagen bortkastad ändå.
när det slår till
Jag är lite trött igen. På mitt humör som inte helt går att lita på. På att jag kan falla ner utan att det finns nån riktig anledning. I alla fall ingen anledning som inte har funnits där i snart ett halvår. Så varför det känns så sorgset just nu går liksom inte att sätta fingret på.
Har hängt med två av mina allra närmsta idag. Men jag kom aldrig igenom den där tunna hinnan av nedstämdhet och ända fram till dem. Kanske märktes det inte ens. Men det kändes. Dumt och onödigt.
Jag har inte tänkt på det på väldigt länge, men idag kände jag mig bottenlöst ensam, trots att vi var flera.
såna som jag
Såna som jag bangar sällan på att följa med och går sedan oftast hem sist.
Skrattar bort saker som skulle kunna bli lite besvärliga för andra, för det är ju dumt att folk ska känna sig besvärade i onödan. Dränker hellre en kväll i drinkar och vin än låter tankarna få flöda fritt för då kan det ju hända att man måste känna efter och DÅ händer det ju ibland att det skaver nånstans eller till och med nästan gör ont.
Såna som jag gör nog att folk känner sig ganska trygga med att det inte spelar så stor roll vad de gör eller säger. För det reder ju alltid ut sig utan så stor vånda även om det kanske inte alltid var direkt till min fördel. Å nästa dag är ju allt som vanligt igen och ganska lätt och trevligt och småputtrigt.
Men såna som jag kan faktiskt bli lite ledsna ibland.
Och plötsligt måste man bara få tala om det.