ensamvuxen

Ikväll undrar jag hur lång tid det skall ta innan jag slutar att sträcka mig efter telefonen när jag har sett nåt roligt, när jag bara vill prata bort en stund, eller vill höra rösten för att bli glad.
Bara för att inse att numret är raderat ur min telefonbok. Och påminnas om att du ändå bara skulle göra mig ledsen...

Ibland är det faktiskt skönt att köra flera mil, helt ensam i mörkret, på den där vägen som inte blir bättre hur många gånger de än byter namn på den. Att trampa gasen i botten på sin risiga bil och dra om ett par långtradare och sjunga högt för allt vad lungorna håller.
Det kan faktiskt kännas jävligt befriande.

Idag övar jag mig mest i att försöka hålla kvar de glimtar av klarhet som jag tyckte att jag hittat för några dagar sedan.
Men att det ska vara så SVÅRT att bara vara. Mig själv. Och inte påverkas av vem som befinner sig intill.

Jag pratade länge i telefon idag med min gamla vän C. Och det blev så bottenlöst djupt ett tag att vi var tvugna att prata en stund om det också. Men det är så skönt att ha vänner som hon.
För nånstans under samtalet så tog insikter i min hjärna form som jag nu inser att jag hållit på med konstant under de senaste två veckorna. Om vad det är som hänt med mig de senaste åren. Och trots att det gått på oerhört slingriga vägar så förtår jag att jag lärt mig ett och annat om mig själv.

Och det här med tröttheten kanske inte är så konstigt. Det tar så oerhört mycket kraft att hela tiden tänka för att inte ramla in i gamla spår. Att inte vara så förbannat smidig.

Häromdagen sa min mamma till mig att "men det är väl aldrig nån som INTE gillat dig?" Nä. Det kanske inte är så att jag nånsin hamnat i konflikt på jobbet, bland vänner, eller egentligen nånstans. Men frågan är om det är värt att slippa det om man samtidigt utplånar sig själv i jakten på att vara lätt att ha att göra med.

Just nu tänker jag en halv sekund extra VARJE gång jag måste ta ställning till nåt. Jag tror inte att det märks, men det tar på krafterna. Och egentligen kommer kanske människor inte att tycka sämre om mig för att jag oftare hamnar i argumentation med dem. Och om de gör det, spelar det då nån roll?

"Du blev så förändrad" sa en pojke till mig när jag ville veta vad det var som gick fel. Och jag tog det direkt på mitt konto för saker som jag kunde tänkt på och gjort annorlunda. Men vad fan. Jag var ju sjuk. det slog mig först idag. Hur kan man vara så egocentrerad att man tror att jag är sjukskriven i ett och ett halvt år utan att förändras. Som att jag var det av ingen orsak alls. Vill bara ha sovmorgon ibland. Trodde han det?

Det är sådana saker jag tänker rätt mycket på dessa dagar. Varför jag så lätt tagit på mig ansvaret för allt som gått fel och inte så ofta sett andras del i vad som händer?
Just nu är det väldigt viktigt för mig att göra sånt som jag mår bra av och lite mindre av det som får mig att må dåligt. Och bra saker är framför allt kloka vänner. Som inte dömer och ifrågasätter så mycket. Som kanske kan klara att jag är lite annorlunda nu. Som kanske kan leva med att jag gör saker ibland bara för mitt eget välbefinnande. Men förstår att jag tycker väldigt mycket om dem ändå.

Det finns faktiskt något bra med att vara så frustrerad som jag är just nu.
Om man inte tar ut det genom att boxa någon hårt i magen som man egentligen vill, så blir man väldigt kreativ på kvällarna. Det är rätt skoj.
Kanske blir det en skiva innan 35 ändå....

Jag träffade nån idag som jag tyckte mycket om för längesen.
Jag tycker om honom nu med men inte som då. Då var jag nästan på väg att släppa in honom innanför den där sista skyddsmuren.

Och varje gång jag stöter på honom, kanske en gång i halvåret, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det hade blivit om vi hittat varann några månader tidigare, eller nåt år senare då han inte längre var så skräckslagen över sin situation.
Vi hängde ihop i två-tre månader bara och ändå vet han mer om mig än de flesta andra. Jag tror aldrig jag diskuterat så vitt skilda, men alltid intressanta, saker och så intensivt med någon annan person som vi gjorde under dom där vintermånaderna. Inget ytligt pladder alls. Och aldrig att orden tog slut.

Och om det varit så att vi hade kunnat tillåta oss varandra då, skulle jag då varit lyckligare idag? Kanske skulle jag hanterat de som kommit efter på ett annat sätt? Men skulle jag i så fall blivit glad av att se honom idag?

Jag hade en enda sak att göra idag.
Jag hade planerat att se ett TV-program.
Jag glömde bort det.

Och jag tror jag ska försöka glömma den här helgen helt och hållet faktiskt.

Idag odlar jag min ångest i ensamhet.
Jag vet inte vad som hände igår, men mitt i en mening gick det som en blixt genom hjärnan och allt blev svart. Jag har hört folk berätta att de kan bli så arga att det känns så för dem men aldrig råkat ut för det själv.

Plötsligt befann jag mig ute på gatan i kylan med tårarna rinnande utan att veta varför, vad det var han sa eller varför jag ens reagerat så.
Som ett under kom K gåendes och lugnade ner mig i en kram och föste in mig i värmen igen. Sen vaknade jag här hemma i morse.

Jag vill aldrig mera befinna mig bland folk.
Jag kan inte hantera det här.
Jag börjar tro att han har rätt när han säger att jag är sjuk.
Jag tror att han har förstört mig. För alltid.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Har insett att om jag nu ändå ska vara en del av den där hårda marknaden som finns där ute så måste jag börja hantera den på något sätt. Trots att jag inte vill. Att bara följa med flytet är liksom inte en plan att hålla sig till. Och jag har verkligen glömt bort hur man gör under dom där åren då jag hoppades så intensivt på att jag aldrig mer skulle hamna här igen.

1. Ex går bort. Hur tryggt och lätt det än är så behöver jag lite ny input.
2. Ska precis få barn går bort. För krångligt.
3. Har blivit övergiven som barn går bort. För farligt för mitt hjärta.
4. Starkt annorlunda politiska åsikter går bort. För avtändande.
5. Jobbarkompisar går bort. För nära.
6. Vänners ex går bort. För intimt.
7. Bor i annan stad går bort. Jag har pendlat nog för en livstid.
8. Kommer eventuellt att bli kär i en annan man går bort. För svårt att konkurrera med.

Vänner. Det blir inte många kvar....

För övrig anser jag att Heart Apart kan vara den läskigaste låt som någonsin spelats in. Om man inte lyssnar så noga kan det tyckas vara en partydänga, men lyssnar man på orden; HERREGUD, det är det inte.
Jag lever i den ganska sköna vetskapen (?) om att jag aldrig blivit lämnad för någon specifik annan person. Men min inlevelseförmåga har det aldrig varit fel på. Och när jag hör den här sången gör det ont i hela kroppen och jag blir faktiskt lite illamående.
Med detta sagt kan det tyckas lite konstigt att den enda som berört mig en liten, liten aning det senaste halvåret, är någon som skulle kunna sjunga med i den där hemska texten om det nånsin skulle hända nåt mer mellan oss.
Och ännu mera obegripligt är det att jag inte kan låta bli att höra av mig. Bara lite. Ibland. Men ändå.
Det gör mig till en ond människa.

En gång var jag någon som nästan alltid förstod alla människor.
Men jag tror jag har tappat det.
Det händer mig allt oftare att jag stirrar förbi någons öra och tänker att "jag fattar verkligen inte hur den här personen fungerar."
För det kan väl plötsligt inte vara så att alla människor jag träffar är helt konstiga?

Det gnälls och tycks idiotsaker och pratas, pratas, pratas mellan människor som sedan inte säger nåt i de forum där det i alla fall rent teoretiskt skulle kunna ha någon chans att påverka det de pratat om i evigheter innan. Och sägs det något i sådana sammanhang så är det mesta så dumt att jag rodnar.

Och hur kommer det sig att jag plötsligt misslyckas med att kommunicera saker som jag varit rätt bra på att föra vidare i flera år?
Ska livet alltid vara en prövning?

Jag tänkte att jag skulle sluta röka.
När jag  till slut kom hem i lördags morse var ciggen slut. Å hela lördagen var det inte ett problem, snarare rätt skönt. Å hela söndagen fram till jag var på väg ut igen. För där på andra lång är det ju kul att röka lite.
Och idag på jobbet tackade jag min lyckliga stjärna att jag hade ett paket i väskan.
För herregud, den enda gången på dagen jag får tänka en tanke från början till slut är ju när jag kan smita iväg helt ensam. Det är ett satans kackel därinne helt enkelt.

Å när det stora mötet var slut på kvällen å jag fick gå ut i kvällsmörkret och äntligen tända en igen så känner jag att det är det enda sättet att överleva den här hönsgården också.

Hur kommer det sig att det bara blir lägre och lägre nivå på de arbetsplatser jag får äran att jobba på? Idag kunde jag inte skilja mina kollegor från gudbarnets barnkalasgäster. Under en timma bet jag ihop hårade än under en vecka på den gamla arbetsplatsen. Å där tänkte jag ändå ibland på DOM som får...

Att klä av sig helt naken inför en främmande människa och låta henne kleta in svart lera på hela kroppen... Det kan vara en lisa för själen.
Att senare dricka billig öl och falla i armarna på människor man litar på kan också vara det.
Inget av det föder mer ågest. Och det lindrar lite av den som redan rasar inuti.

Det tog ungefär tolv timmar innan euforin försvann och jag var tillbaka under täcket som en darrande trasa. Det finns så mycket som är bra just nu. Som triggar mig och får mig framåt. Men det finns en enda sak som jag aldrig kommer att kunna lösa.
Varför? Var gick jag fel? Vad var det jag gjorde?
Det där som gjorde att jag missade det jag allra mest velat ha.

Efter igår kväll är jag helt säker på att jag aldrig nånsin kommer att få veta. Jag gjorde ett sista försök. På telefon. Helt ofarligt. Jag bad helt enkelt om ett svar.

Det hade varit så vansinnigt lätt att ge det. Att hjälpa mig nu, när han är lycklig och inte så svag, och sedan slippa mig helt. Att låta mig värdera sanningen och kanske förbanna den och mig själv och sedan ta mig vidare med svaret som saknas. Men jag fick en halvhjärtad lögn och några helt obegripliga ord.
Jag är inte värd det. Jag är inte värd att göra ens det för.
Och det gör mig så liten att jag knappt ser mig själv.

Det kan vara så att jag är färdig nu. Med ältandet och analyserandet och grävandet i mitt innersta. Att jag är ute på andra sidan och att det är detta som är jag nu. Annorlunda, och lite svår att hantera tänker jag fortfarande att jag är ibland. Men jag tycker att jag det senaste börjat förstå hur denna jag fungerar en aning bättre. Och jag är lite mer nöjd med vad det blivit när jag förstår att jag kommer att fungera bättre så här. Må bättre oftare.
Andra kanske tycker att jag funkar sämre. Lite osmidigare. Inte lika villig till kompromiss. Men, va fan.

Jag har träffat min livlina idag. Och vi kom överens att det snart är dags att klippa navelsträngen. En enda gång till bara. Sen ska jag klara mig själv.
Och när hon sammanfattade de här två åren så insåg jag att jag inte bara hamnat här hur som helst. Utan att jag någonstans har haft en plan. Från början trevande, men sedan allt mera genomtänkt, för att landa ungefär precis där jag är idag. Jag har berättat det för henne utan att jag riktigt har fattat det själv. Och det som känns bra är att hon ser att jag följt den, även om jag inte varit medveten om det.

Så, detta kanske är så bra som det blir. Jag kanske inte blev supergirl, men åtminstone nån som jag nästan varje dag kan se i ögonen i badrumsspegeln utan att vika undan med blicken. Och det kan vara gott nog.

Jag borde kanske tycka att jag har haft en rätt ok dag. Efter tonvis av strul föll det mesta på plats innan jag gick hem. Jag har hunnit gå på stan. Jag har bokat en fika med någon som jag inte träffat ordentligt på väldigt länge.
Och efter gårkvällens totala misärsutbrott gick allt så mycket lättare än jag nånsin kunde förvänta mig. Orden kom lätt och snälla från båda håll.

Men det är ju inte på riktigt. Jag vill bara resa mig upp från skrivbordsstolen och skrika att fattar du inte att detta är fel!!!!
Och jag måste hela tiden tänka på att jag inte får röra, jag får inte bli ledsen, jag får inte vara för mycket eller för lite. Inför den jag förut kunde vara allt med.

Jag låter som en annan människa, säger S.
Och det är kanske att ta i, men faktum är att jag mår så väldigt mycket bättre nu än för bara säg en månad sedan. Jag kan ha roligt. Och då verkligen ha roligt. Så där så att man kan vara glad över det i flera dagar efteråt. Jag har fina vänner som hör av sig med olika förslag och jag känner ofta att jag verkligen vill följa med på det ena och det andra. Och att jag är där fullt ut.

Jag var lite orolig att jag skulle falla in i gamla spår på det nya jobbet, men märker att jag står för det jag vill och tycker även där. Och skiter rätt mycket i hur andra uppfattar det.

Och jag kan spendera en helg ensam med mig själv och tycka att jag är rätt ok att hänga med.
Jag vill så gärna att det håller i sig den här gången.

Egentligen är det inte så mycket som skiljer jobbet i storstan från det i den lilla. Det är bara lite mer av allting. Jag måste tänka lite mer och lyfter kanske inte luren riktigt lika snabbt. Men på det stora hela, samma sak.
Dessutom var alla ganska snälla. Jag vet inte om det berodde på att det var ovanligt bra människor där just idag eller om det faktiskt är så.
Jag promenerade i alla fall både dit och hem...

Här hemma luktar det fortfarande skumt, men jag uppbådar bara inte nån kraft att tvätta golven ikväll och jag tror det är det som behövs. Har tagit mig igenom ett berg av glas i diskhon. Så nu är berget förflyttat upp i diskstället i stället.  Ändå nåt slags framsteg.

Jag träffade nån idag som jag inte har pratat med på väldigt länge och vi kramades. Det kändes väldigt skönt. Men ändå väldigt konstigt att prata som två gamla bekanta som hörs typ en gång i halvåret. "Jobbar du här?" Jo. Ja. "Hur har det gått för dig med kontraktet du skulle förhandla?" Ett tag så visste vi exakt allt som hände i varandras liv. Jag undrar om det nånsin blir så igen?

Det har knappt gått ett dygn av det nya året och jag har redan gjort flera framsteg på väg mot att 2007 leva ett mera vuxet liv.
Det började med att jag sa nej till någon som ville stanna hos mig denna nyårsnatt. Jag var den vuxna inte bara i år räknat (det kan vara tio...) utan också i förnuftighet. Trots att hans ögon är fantastiska när de ser sådär lite brdjande ut. Kändes extra bra när jag väcktes av hans panikslagna röst i luren i förmiddags och insåg att han inte hade en aning om vad som hänt.

Jag hade en väldigt rolig nyårsnatt men känner att det här nog var sista gången jag fyller mitt hem med till hälften helt okända människor och sedan skickar ut dem i parken för att skåla i mina finaste champagneglas. Det känns helt enkelt för 2006  för att upprepas.

2007 kommer jag att betala mina räkningar i tid.
Aldrig känna mig bakfull på jobbet.
Komma i tid till saker som jag brukade göra förr.
Ta bättre hand om de männsikor jag har kvar runt mig.
Ta hand om mig själv på andra sätt än att dricka mig glad.

Det skulle kunna vara någon slags lista över nyårslöften ni läser här. Men snälla,  påminn mig inte om den om det går fel.

Å imorgon börjar jag mitt nya jobb.  Ut med skiten. In med lite lycka förhoppningsvis.

Jag måste bara få berätta: En av vännerna, som jag helt tydligt minns hade problem att stå upprätt på sina festklackar redan innan gästerna kom, har skrivit en helt fantastisk krönika på sin blogg idag. Verkar vara publicerad redan vid ettiden på dagen. Hon måste vara den smartaste jag känner.