ensamvuxen

Jag har det väl egentligen ganska bra just nu. Har en fin helg i ryggen är hyfsat pigg fast det är söndag. har gjort massor av de där skittråkiga sakerna som jag skjutit länge på här hemma och känner mig ganska nöjd.
Jobb en stund idag och till och med det känns rätt trevligt.

Men jag har insett att jag saknar. och att jag orimligt ofta irrar iväg med tankarna åt det håll som jag bestämt mig för att inte titta mer. Och jag hör ingenting. Och jag får då och då hindra mig själv för att inte skrika så det hörs till nästa stadsdel. och ibland hinner jag inte stoppa i tid utan skickar iväg ett litet "jag finns" på ett eller annat sätt.
Å sen ångrar jag mig och kommer ihåg att jag ju är den som borde hålla knäpptyst för att visa att vissa saker faktiskt inte är OK. Och då skäms jag lite.
Men ändå. Det är så sällan jag verkligen vill. Och jag vill så gärna tala om att jag gör det nu. Oavsett omständigheter.