ensamvuxen

En fantastiskt trevlig nyårsnatt med alla de bästa och man ville liksom aldrig gå hem.

Och det fortsatte lika bra, fast något lugnare. Jag betade av alla gamla surdegar som jag borde gjort hela förra året och även om det inte var lika livat och glatt som den första natten så kändes det så fantastiskt skönt, och lugn och nästan meditativt. jag var nästan, nästan sugen på att börja jobba igen imorron.

Men så i fredags. Blev det kaos på mindre än fem minuter. Och jag har hunnit gråta och förbanna och nästa ätas upp av den där ångesten som jag inte känt av på väldigt länge nu.

Och egentligen vet jag att det inte är mitt fel.

och jag vet att vissa människor är så rädda att de aldrig kommer att bli lyckliga.

och jag vet att det inte går att ändra på någon annans rädsla, om de inte vill.

Och jag hade vänt det där kaoset i hans närhet ryggen fullständigt under förra året. Det fanns inget sätt det skulle kunna göra mig illa igen för jag kände helt enkelt inget längre.

Men nu har jag en liten känsla av att det inte spelar nån roll. För han kommer alltid att se allting från sitt håll ändå. Och då spelar det absolut ingen roll om det aldrig nånsin var meningen att det skulle bli så knäppt.

Och då kommer jag att ha en riktigt riktigt jobbig vår framför mig på jobbet.