ensamvuxen

vissa dagar gör inget avtryck alls. man borde egentligen snabbspola igenom dom för man kommer ändå inte att minnas dem efteråt.
jag är lite ynklig idag. svag och darrig. det blev en väldigt lång kväll igår. och natt. nästa gång jag börjar tala om efterfest hoppas jag att det är någon som ser mig i ögonen och frågar "är det riktigt säkert att det är en bra idé"? i fem fall av sex är det ju inte det.
idag kan jag inte bestämma mig för om det var den sjätte gången igår eller inte. det var rätt kul ändå även om det var hopplöst. men idag är det segt.
ångesten lyser dock med sin frånvaro. nästan.
det är ju inte som att jag har gjort nåt olagligt...
bara brutit mot mina egna regler. och det är ju inte första gången jag gör det.

Mitt hjärta svämmar över av stolthet idag. Fast jag vet att allt jag borde känna är förakt så är jag så väldigt glad för nån annans skull. Och stolt. Och lycklig över att bekräftelsen kommer till slut. Trots att min aldrig räckte till. Jag hoppas innerligt att denna räcker en stund.

Och så har jag pratat väldigt länge med en vän som jag inte riktigt vet om jag har kvar. Men det känns ändå väldigt bra inuti att jag har gjort det. Och jag tycker väldigt mycket om henne. Även om jag inte förmår mig att visa det av någon anledning. Jag har saknat oss.

Igår tog jag årets första öl i solen. Kanske finns det hopp om en framtid ändå?

Det finns så väldigt många människor som man aldrig har träffat förut.
det finns så många roliga och trevliga och vackra männsikor som man aldrig mött.
och helt klart så kan dom finnas även utanför min snäva krets av bekanta. utanför min lilla ankdamm. Det är väldigt bra att påminnas om det ibland.
kanske borde det finnas ett utgångsdatum på varje stad. En regel som säger att man måste flytta till en ny vart femte-tionde år sådär. Det är väldigt lätt att måla in sig i ett hörn annars.

I helgen har jag också återigen insett att jag har världens finaste vänner. Att jag träffar många av dom alldeles för sällan och att det är alldeles för långt mellan oss.
Och så har jag fått en liten glimt av vår...
Det är på tiden.
det har varit några riktigt bra dagar.

det går så rasande fort upp och ner att jag inte riktigt hinner med. ena dagen gråter jag mig medvetslös och andra är jag bubblande tonårsförälskad och fnittrar. ena dagen är jag väldigt väldigt olycklig, nästa bara vansinnigt arg på människor som är jävligt självgoda. ena dagen dödligt bakfull och så oinspirerad att jag drar mig för att ens lyfta luren. andra förväntansfullt kreativ och bokar tre idéer jag haft länge på mindre än en kvart.

jag vet inte riktigt vad som är på riktigt.
imorgon tar jag paus från verkligheten och sätter mig på ett tåg långt bort.
jag hoppas jag har planat ut litegrann när jag kommer tillbaka.

Idag kan jag inte låta bli att känna att våren är på väg.
Jag har kört bil ganska fort och lyssnat högt på en skiva från för längesen. Och för en stund sedan väntade jag på vagnen vid Drottningtorget precis när det höll på att mörkna och var sådär blått som det bara kan vara i stan på våren.

Och jag kände en liten pirrning av förväntan i magen. Så där som jag kände ganska ofta förut innan jag blev så inåtvänd och bitter. Tänk om det kan kännas så lite då och då framöver. Gud vad det skulle göra mig glad.
När det börjar bli vår tänker jag ofta på stunder som jag aldrig ägnar en tanke åt annars. Som när vi gick hem från nefertiti och det redan var ljust och vi egentligen skulle hem och lägga oss hos oss men hamnade i slänten ner mot kanalen och hånglade istället. Jag tänker sällan på att jag gjorde sånt med dig ibland förr. Jag tänker helt enkelt sällan på hur det var när du fanns här jämt.
Och jag vill inte göra det med dig igen, men jag blir glad när jag tänker på det och jag blir glad för att jag kanske skulle vilja göra det med nån annan igen.
Det kom nån och tog det ifrån mig, men nu är det dags att se till att vilja göra det igen.
Kanske när det blivit vår på riktigt?

Det kommer så mycket nytt.
Men de senaste dagarna har jag tänkt lite på att en hel del försvinner med det nya också.

Alla har väl tänkt nån gång på att man väldigt sällan behöver sticka in pekfingret i ett litet hål och tålmodigt snurra en skiva fler gånger olika långt för att ringa ett telefonnummer.
För nåt år sedan eller så hade jag en diskussion med nån om att när jag väl skrotar min tappre Jr. så kommer jag förmodligen aldrig mer att behöva sträcka mig från förarsätet över passagerarsätet och lirka upp en liten spak för att låsa upp för den som ska med mig i bilen. Centrallåset kommer snart att ha raderat ut den rörelsen från alla människors medvetande.

Jag har en ny sak att lägga till listan.
i några dagar har jag försökt att köpa ett fotoalbum.
Min mormor fyller snart år och hon behöver ett nytt. Och jag har varit inne i alla affärer jag kunnat komma på. Både i den stora staden och den lilla( som jag av nån anledning tänkte var lite mer konservativ i frågan) men lögn!

Jag ville ha ett ordinärt album i A4-format med pärm i skinnimitation och vita kartongsidor där man limmar in sina bilder framkallade i blankt papper av extra film i Tanum. Inte mycket begärt.
Men då kan jag upplysa om att de få ex som finns kvar av såna är kantstötta, undangömda, eller bara skitfula.

Det finns inte många som framkallar foton för att klistra in längre. Och följaktligen finns det ingen efterfrågan på såna album. Och har affärerna alls några så är de JÄTTEstora, kvadratiska och med svarta sidor.
Men min mormor har klistrat in sina bilder i fuskskinnsA4album i 90 år. Det finns ingen anledning för henne att byta format eller teknik under det 91:a.
Så jag har letat i varje butik jag kunnat tänka ut och idag köpte jag till slut en halvsnygg pärm i blått fuskläder och 25 st lösa kartongark. Väl medveten om att det var sista gången jag gjorde det i hela mitt liv.
Jag har aldrig gillat dem. Men är det inte lite sorgligt ändå?

För övrigt: det är rätt mörkt just nu.

Om tio dagar ska jag sätta mig på ett tåg från den här stan till en annan. Jag ska låtsas att jag åker på semester. Och väl där ska jag luta mig tungt mot de gamla, trygga och välkända.
Och S har lovat mig att vi ska vara glada och dricka sprit och han säger att allt ska bara vara bra.
I tio dagar ska jag bara se fram emot det och det skall hålla allt det andra på en liten bits avstånd. 

Och om jag räknar bort två dagar denna veckan och två nästa och så helgen, så är det bara fyra dagar att bita ihop tills jag är där.

Den är här igen nu.
Känslan av att inte alls finnas. Att jag är genomskinlig.

Jag hade ett ärende på stan att göra. Det var fullt av människor i köpcentret men det känns som jag har lämnat den verkliga världen och liksom svävar ovanför dom andra.
Och inuti är det alldeles alldeles tomt.

Jag är färdig här nu.
Det finns inget mer jag vill veta. Inget mer jag vill göra eller känna.
Den här världen är inte gjord för såna som jag. Jag har alldeles för mycket på utsidan. Allt det där som andra verkar kunna hålla inuti sitter på huden på mig.

Under det senaste året har de två människor jag litat mest på försvunnit. Dom finns här bredvid nånstans men jag kan inte nå dom. Kommer inte fram.
Och det gör mig så vansinnigt rädd för att leva att jag inte vet om jag någonsin vill gå ut i verkligheten utanför dörren mer.
Om han kunde svika så fullständigt så kan vem som helst göra det när som helst. Jag vill inte utsättas igen. Jag vill inte prova. Jag vill inte veta att det ens kan hända.
Och när jag vet så så finns det ingenting mer att göra här.

Min tillit till att männsikor vill gott har varit alldeles för stor det förstår jag. Men nu är den borta. Och jag vet inte hur man tar sig fram utan den.