ensamvuxen

Till helgen kommer min mormor och gör stan. Sover över.
Hon fattar det nog inte alls, men hon är min stora förebild. Dryga nittio och fortfarande nyfiken.
Vad kommer jag att vara nyfiken på om sextio år?
Jag är ju fan knappt nyfiken på nåt nu. Och ändå finns det ju så otroligt mycket som är obegripligt.

Jag måste skaffa en ny hobby.
Min gamla har helt tappat dragningskraften.
Hur gör man det?

Jag ger mig!
Det finns vissa saker i ens person som inte går att ändra på. Som inte går att få bort hur mycket man än övar och övar och tänker på att tänka efter före.
Ett bankrån. Och jag kommer med allra sista tåget hem.
Det slår aldrig fel.

Jag trodde nog knappast detta när jag träffade dig första gången. Drygt 20, kär upp över öronen, förväntansfull inför livet, och du var ett av de fösta stora stegen.
Sen dess har vi varit med om en hel del ihop vännen. Kärlek, lycka, gamla vänner, nya bekantskaper. Några lärde nästan känna dig också. Några var betydligt korvarigare.
Har jag förändrats under åren?
Du har gjort det litegrann, men aldrig utan mitt godkännande.
En gång samlade du ihop nästan 40 av mina vänner. Det var inte så länge sen, minns du. En av de bästa kvällarna i mitt liv. The king var på väggen och jag fick en egen sång av min prins. Du skötte dig formidabelt den gången.
Sen dess har du fått se rätt mycket tråkiga saker. Jag är ledsen för det och hoppas att det snart blir bättre.
För jag har egentligen aldrig tröttnat på dig. Det finns dom som har lovat att ta mig bort från dig, och jag har drömt mig iväg till andra som skulle ge mig mera utrymme för kärlek. Men det var nog aldrig ärligt menat, och hur som helst är jag kvar här. Kanske stannar jag verkligen hos dig och blir en kuf.
Elva år är en väldigt lång tid...
Grattis vännen.

Det här kunde ha blivit en väldigt bra dag.
Imorse fick jag ju en extra timma och plötsligt vaknade jag ganska tidigt. Satte igång med det jag skulle och har till och med målat. Kände mig så nöjd med mig själv.

Men sen kom det ikapp mig, det där som inte har hunnit med på en hel vecka nu. Och jag är ingenting igen.

Egentligen har jag det ganska bra. Kan göra vad jag vill.
Som att sova en hel lördag om jag vill.
Som att dricka mig redlöst berusad en fredagkväll bara för att jag känner för det. Och ändå ha snälla människor runt mig som inte dömer mig för det.
Som att sudda ut den här lördagen som ändå bara varit kall och regnig och det gör egentligen ingenting. Det är ju snart lördag igen.

Idag har jag vårdat min skrubbade knän och min extremt trötta själ. Imorgon kanske jag slår till med att göra någon nytta.

Det kan vara så att det finns en lösning på problemet med att jag har börjat hata tåg.
Kanske kanske kommer jag inte att behöva åka varje dag inom en relativt överskådlig framtid. Inget klart alls, men det kändes idag som om det i alla fall finns en möjlighet.

Det innebär såklart inte att jag inte måste göra nåt annat jobbigt istället de dagar jag slipper åka tåg. Jag måste i så fall gå till världens farligaste ställe dom dagarna. Och konfronteras med världens farligaste människa. Men just nu känns det som om det vore överkomligt, bara jag slipper tåget då och då.
SÅ mycket hatar jag det nu.

Dagen bjöd annars på mycket mer intressanta snack än igår. Integritet och trovärdighet och sånt. Väldigt klurigt ibland. Å så en hel del knark. När det hittas på rätt ställe är det också hemskt spännande.
Och så har jag köpt stövlar! Praktiska. Sköna. Nästan ergonomiska tror jag. Det blev inte skönt grafiskt vit-och-svarta med stilettklack, men jag känner mig nöjd ändå.
Det är kanske också ett sätt att vara vuxen...

Två steg framåt och femton tillbaka. Där nånstans befinner jag mig just nu.
Idag har jag gjort mitt jobb. Punkt.
Så oinspirerad, otillfredsställd, ointresserad av livet.

Dagen har innehållit samtal om:
Rasismens utveckling i jobbstaden under de senaste tio åren.
Vad händer med all sprit som polisen tar ifrån smugglare?
Hur kan man göra ett fordon av en mjölkkartong och ett gummiband?
Kan man säga att en hyresvärd blivit hårdare på skötsamhet när han hävdar att han vräkt så många bara för att folk har bivit stökigare?
Bla bla bla

Rätt varierade ämnen alltså. Men jag är så uttråkad att jag tror jag dör.
Och om jag ser ett tåg igen så känns det som jag måste ta livet av mig.
Inte bra med tanke på att jag ska med ett 10.28 imorgon.

På tåget hem ikväll kom tårarna tillbaka. Jag är mest så oerhört ledsen för allt som blivit av det som jag tyckte var så bra för bara ett halvår sedan. Det är väldigt mycket som är annorlunda nu.
Och det känns som det bara är det dåliga som är kvar.

Idag har jag tagit två fantastiska steg.
1. gjorde exakt vad jag ville utan någon att stötta mig mot.
2. har varit på pustervik alldeles ensam.

Pustervik är ett farligt ställe, men ikväll ville jag så gärna höra Kristoffer sjunga. Jag vet inte vad jag tycker om hans låtar än, men jag tycker han är en modig kille. Och så var han med i programmet i morse igen och jag tyckte bara att jag ville se honom.
Det krånglade lite på vägen dock. Jag jobbade sent och när jag väl kom till storstan så fastnade vagnen så jag fick springa en bit och fånga en annan. Till slut hann jag bara höra typ en och en halv låt. Men det gjorde inte så mycket. Jag köpte en öl och bara satt och njöt av att jag faktiskt kan göra vad jag vill. Oavsett hur tröga alla andra är att få med.
Sen köpte jag en skiva för bara hundra spänn och chit-chattade lite med hans mamma som stod för försäljningen. Å sen var jag rätt nöjd.
Undrar hur länge det håller i sig?

Idag har jag tittat in i ögonen på pojken som jag egentligen skulle vilja spendera resten av mitt liv med. Han som gett mig de bästa dagarna och nätterna av mitt liv. Han med världens bästa arm att somna på.
Och allt vi sa var - hej, sen slog vi båda ner blicken och gick åt var sitt håll i rummet. 
Å vet ni, det är över nu. Jag känner precis lika mycket som för, säg ett år sedan, när allt fortfarande var himmelskt. Men tårarna har tagit slut. Och det finns inget mer att göra.
Bara hoppas att jag ska lära mig att komma ihåg att andas även när han är i samma rum.
Det är det enda.
Och sluta drömma om nätterna på berget när jag sover...

Värre då med henne.
Jag har inte hört av mig under helgen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte säga emot. Men klarar inte av att diskutera på ett sansat sätt.
Jag är så ohyggligt ledsen över att det inte är som förut. Men har ingen aning om vad jag skall göra för att ställa nåt tillrätta.

Dagens soundtrack:
Forever doesn´t live here anymore...
M. Bergman

Tankarna har tagit en ny riktning den senaste veckan.
Vad vill jag egentligen? Vem är jag? Hur mycket har förvunnit av det som var jag innan under det senaste året? Och vad tycker jag om det som finns kvar?
Jag är inte riktigt säker. Jag vet bara att den här nya personen som kommit fram gör det svårare att leva. Den som inte kan hålla tyst fast den vet att den borde. Men är den mera sann?

Imorgon ska jag gå rakt in i det allra farligaste. Jag är tvungen och det är mitt eget fel. Jag kan inte hålla reda på nånting längre. Inte det enklaste möte kommer jag ihåg förrän jag redan sagt ja till något annat som gör det extremt rörigt för mig själv.
Imorgon skulle jag behöva vara på två ställen samtidigt. Det går ju inte så nu måste jag jobba från storstaden i några timmar. Och där kan den jag är mest rädd för i hela världen finnas.
Så jag måste hitta min rustning tidigt på morgonen. Och helst inte tappa den förrän jag är hemma igen sent på kvällen. Det kan bli en outhärdligt jobbig dag imorgon. Och det är ingen annans fel än mitt eget. Min röriga hjärnas.

Jag måste sova i natt. Om jag ska ha en chans.

Var det verkligen så här det skulle bli?
Att bli vuxen...

Jag är så förtvivlat sugen på att bli förälskad. Det behöver inte vara på dödligt allvar. Jag längtar bara så att känna det där suget i magen, den där tiden då man ännu aldrig har blivit sviken av personen och kan ägna sig åt att måla upp hejdlösa fantasibilder av hur det skulle kunna bli.

Eller kanske är det bara att lägga främmande nya kroppar mellan min och J:s jag längtar efter. Att få känna det pirret undar nån annans händer. Och kunna skita i vad som händer nästa dag. Det har jag kunnat göra andra gånger, men inte den här. Inte sedan april har någon fått komma inpå. Har inte ens försökt. Inte haft lust helt enkelt.
Kanske är det på väg tillbaka?
Ska träffa Mio på stan om en stund. Kanske är det dags att lyfta blicken från naveln.

Jag hatar mig.
Jag tror verkligen att hon vill nånstans. Men jag knyter mig. Orkar inte ta in. Orkar inte förstå. Och framförallt orkar inte bjuda till det lilla det krävs.
Vill så väldigt gärna att allt skulle bli som förut igen, men förstår samtidigt att det aldrig kommer att gå att sudda bort. Ändå klarar jag inte att ta emot inbjudan och prata mig vidare.

Grät på mariaplan. Grät på vagnen till Järntorget. Grät ännu mer där när jag försökte få tag i nån som jag trodde skulle förstå men som bara inte hade lust. Dom tårarna känner jag åtminstone igen nu. Det regnade och regnade och jag missade vagn efter vagn.
Nu när jag är hemma igen känner jag mig sviken av de enda två som håller mig kvar i den här stan. Dags att gå vidare?

Har testat kroglivet i jobbstaden ikväll.
Trevligt sällskap men annars vet jag verkligen inte...
Har onda bilder framför mig om en kväll för länge sedan när J korsade armarna å vägrade gå in på ett ställe för att de hade trubadurer på entréplan. Krävdes väldigt mycket lirkande den gången.
Ikväll kändes stan väldigt off efter 23.00. Kanske för att det är onsdag. Kanske bra för mig. Klockan ringer 04:00 imorgon bitti...

Vet inte hur det ska gå till.
Men jag måste faktiskt ta mig ur den 18:e nov.
Jag måste faktiskt iväg den helgen...

Hur kommer det sig att om man försover sig en timma så måste man ägna resten av dagen åt att komma ikapp den?
Vaknade imorse när radion stått på rakt in i mitt öra i en hel timma. Det lilla pillret jag tog igår gjorde verkligen sitt jobb. Hade missat två tåg. Sprang till bilen fem minuter efter jag vaknat. Punktering. Det måste ha hänt nåt ändå när jag körde av vägen häromveckan. Ringde i panik stationen här i stan. Dom hade en bil inne. Kastade mig på en vagn, fick tag i nyckeln och sprang till nåt garage en evighet därifrån. Framme på jobbet en och en halv timma sen. Har kämpat sedan dess för att komma ikapp mig själv.
När jag äntligen gick förbi en spegel fram på eftermiddagen stirrade ett spöke tillbaka.
Hur kan det synas så väl?
Hur kan en timmas extra sömn göra mig så glåmig?
Jag kommer aldrig mer gå utanför dörren utan smink!

Dagens underverk: Agnes kan cykla! Mitt hjärta bubblar över av stolthet.

Det blev ingen bra dag idag.
Jag höll fram till halv fyra, sedan hörde jag en röst i luren vid bordet mittemot. Och jag kommer aldrig att kunna stå emot den. Den kommer alltid att göra mig ledsen.

För det spelar ingen roll hur mycket jag inbillar mig att det runnit av mig. Hur mycket jag färgar och rakar och köper nya kläder och går med rak rygg på stan. När det slår emot mig med full kraft så blir jag ingenting igen.
Och i huvudet dunkar det:
Aldrig du.
Aldrig mer.
Aldrig vi.
Aldrig mer.
Jag känner mig så oändligt ensam varje gång.

Har snart tagit mig igenom en hel helg utan mobiltelefon.
Läskigare än man kan ana. Bättre för självkänslan än det borde.
vet inte hur många gånger jag grävt i handväskan den här helgen för att kolla om nån hört av sig. Bara för att komma ihåg att jag är okontaktbar.
Insåg att den låg kvar på jobbet precis när tåget rullade ut från jobbstadens station i fredags. Klump i magen direkt. Inte för att jag väntar på att nån ska ringa, utan bara rädd att jag ska missa...nånting. Vadsomhelst.

Vet ju att det mesta som kommit till mig via mobilen de senaste månaderna egentligen bara gjort mig arg eller ledsen. Och att det jag använt den till mest varit saker som gjort mig ännu mera illa.
Försöker se det bra: Jag har inte vaknat upp och skämts över ett sms jag skickat iväg på fyllan, eller i ren panik. Jag har inte börjat gråta en enda gång för jag har inte fått nåt elakt eller helt intetsägande tillbaks. Jag mår helt enkelt bättre utan min telefon. Kanske borde glömma den där oftare.

Träffade s2 idag. Hon är en bra människa. Hon mår inte heller så bra just nu, men gör ingen stor sak av det och jag tror hon förstår att jag vet. Det känns fantastiskt att man kan få nya riktiga vänner efter 30.

Imorgon ska jag:
Försöka prata mig ur mötet på jobbet den 18 nov, för att jag verkligen förtjänar att åka till Malmö den helgen.
Försöka prata mig ur den läkarräkning som nog kommer att komma eftersom jag jobbar istället för att gå dit imorgon förmiddag.
Försöka göra ett jobb ändå på den fantastiska story som gled mig ur händerna i fredags.
Försöka må bra hela dagen.

Imorgon är det tidiga tåget som gäller. Har hämtat nya mediciner precis. Funderar på om jag ska ta en och försvinna in i dimman, fast jag druckit ett glas vin. Ibland är det så skönt.

Dagens bästa: Jag har fikat utomhus i Haga länge utan att frysa. Och fått oväntat besök.

Jo, nu är jag här.
Ljusår efter dom flesta.
Kanske inte lika intressant.
Jag har haft ett hål i min själ så länge nu. Och kanske kanske håller det på att bli lite mindre. Jag vet inte riktigt, men hoppas att jag ska kunna se det om jag skriver duktigt här. Och går tillbaks och läser ibland. kanske syns det då om det går uppåt, framåt. Står stilla, eller bara är bakhalt.

I förrgår var det en rätt vanlig dag. Gjorde vad jag skulle på jobbet. Varken mer eller mindre. Kände mig rätt OK med det. Lugn. Men så på vägen hem så kom det över mig igen helt oförklarligt. Hjärnan drogs ihop och tårarna rann över. Av ingen orsak alls. Sent på kvällen ringde S. Han har det så mycket värre, men jag tror verkligen att han kan förstå mig som få. Helt plötsligt efter att ha känt varandra ett helt liv så är vi så nära som när vi var små igen. Det är fint.

Igår var det som vanligt igen. Varken mer eller mindre. Ingen rädsla, inga tårar. Det är märkligt.

Veckans bästa: Marit Bergmans klänningar. You go girl.