ensamvuxen

Jag har tillbringat min kväll i samma rum som DEN STORA KÄRLEKEN.
Han har visat sig vara en lika stor idiot som de andra.
Han hittar på.
Han följer ändå med till nästa ställe.
Han verkar som vanligt.
Han vill uppmuntra dig att komma vidare med ditt liv.
Han vill ändå strypa alla ens förslag på en väg UR DET JOBBIGA.
Han säger att han hela ert förhållande väntade på att du skulle hoppa från balkongen.
Han kunde inte gjort nånting värre än vad han gjorde på ett par timmar, by the way.

Jag är tillbak på minus.

I will hold you
I will kiss you
And love will light your eyes to let me know
that I´ve forever found a home

And you will say
I love you, now I´ll stay
And you will say
I´ll never leave again
And you will say
You´ll never be alone
And I will live the love I thought was gone...

Sen var skivan slut, tåget framme och jag gick hemåt. Ensam.

Jag hade ett möte inbokat idag före jobbet. Jag trodde kanske inte att det skulle vara så allvarligt, känner hon som ställde frågorna litegrann. Vet vad det handlar om. Har rätt många åsikter om saker som borde kunna skötas på ett annat sätt. Har varit med om det förr.

Men så kom det då. Hurdan är du som person?
Hurdan är jag?
För två år sedan hade svaret kommit direkt. Nu var jag tvungen att tänka efter.
Glad. Och social. Det är jag ju.
Men sen har jag alltid hävdat att jag är bra på att vara smidig. Jag har liksom alltid hittat lösningar som får de flesta att känna sig som om de har vunnit en liten liten aning.
Och där stakade det sig idag.
För jag är verkligen inte smidig längre. Hur ska jag annars tolka det att jag inte längre har kvar den som jag räknade till en av mina allra bästa vänner. Att det finns en pojke som jag aldrig hann sluta älska som inte ens vågar prata med mig längre. Att jag inte orkar med ett uns av gnäll på jobbet innan jag klipper av. Ganska otrevligt ibland.

Jag hann tänka allt det där innan jag hörde mig säga: "Men jag orkar verkligen inte med massa skit längre. Onödig småskit som så ofta väller fram ur människor."
Och där nånstans insåg jag att det nog hade varit bättre att tumma en liten aning på sanningen och ännu en gång säga: "smidig."

Det har varit en bra helg.
Jag har ätit hummer (lyx) spelat ukulele (absurt) och varit totalt nedkopplad hela tiden (bra för psyket).

Imorgon är det nya tag och jag ska gå upp tidigt för att gå på ett möte som är på något sätt framåtsyftande. och inser att det är första gången på typ ett och ett halvt år som jag blickar framåt och aktivt försöker påverka i vilken riktning livet ska gå. Det känns bra. 

Har tänkt väldigt mycket på S i helgen. Och nu svarar han inte. Undrar så hur han mår och känner sig. Vill lägga mig i, men vågar inte riktigt.

Måste försöka sova i natt. Har tagit ett litet piller som börjar göra konturerna aningens mjukare. Måste vara på imorgon. Även om jag inte alls vet om jag egentligen vill dit som det är meningen att jag ska försöka ta mig....
Om det bara kunde sluta regna.

När jag till slut ringde min telefonbank efter att ha tillbringat ett par timmar på stan idag, sa den kalla rösten i luren 9,98. 9,98! Hur skulle de reagera om jag gick in på banken och bad att få ut exakt alla mina pengar? Var tog de två örena vägen?
Hursomhelst så är det jobbiga att jag var på väg till bilverkstan för att hämta ut junior som fått sitt trasiga däck lagat. Det skulle kosta 500 och jag var redan sen...

Ibland undrar jag var min koll tar vägen när jag lämnar jobbet. Där verkar alla tro att jag fortfarande har den kvar. Men om någon av dem skulle tillbringa tio minuter med mig i mitt vanliga liv när jag åker fram och tillbaka genom stan för att försöka få ihop allt som jag glömt att jag skulle gjort så hade de genomskådat mig direkt.

Imorgon ska jag gå till en bar jag aldrig har varit på och hänga med några jag aldrig hängt med förut. Det är lite läskigt.

Och tråkigt är att jag förmodligen kommer att missa en konsert jag verkligen, verkligen skulle vilja se i helgen. Bara för att jag tycker att det känns oöverkomligt läskigt att gå dit själv. Och ännu läskigare ifall det skulle vara nån där som jag känner. Jag borde nog bli lite kaxigare...

Ibland känner jag mig så fylld av visdom. Oftast då jag varit hos min livlina på järntorget och luftat det ena och det andra.
Undrar bara varför den känslan går över så fort?

Jag stannade i sängen idag. Kunde inte för mitt liv uppbåda nån kraft att gå upp och klä på mig. En sån där grotesk förkylning är på ingång och jag testade vår nya "gå-inte-till-jobbet-om-du -känner-dig-sjuk"-plan.
Kanske fungerar den. Jag kände mig bättre efter ytterligare fyra timmars sömn. Men ändå som en zombie. Håglös och ganska ledsen. Drog upp täcket längre och längre.

Det finns så många saker som jag inte förstår och som äter på mig. Som varför jag efter årets bästa helg ändå kände mig panikslagen inför att vara hemma på söndag kväll och kastade mig iväg till söndagstraditionen.  Som varför jag trots att jag tillbringat dag och natt i två dygn med världens bästa människor ändå känner mig så ensam. Och varför är jag inte bara lugn och glad efter dessa dagar. Varför känns det ännu värre när de är över trots att jag nästan kände fysiskt hur mina försvar fylldes på i helgen?
Varför berör små små detaljer i andras liv, som jag alls inte kan påverka,  mig så hårt?
Och varför vill jag fortfarande bara sova bort dagarna, när de kan vara så bra?
Och varför varför varför beror min dagsform så mycket på en enda annan person? En som inte ens finns i mitt liv längre. Varför går det inte bara över?

Imorgon kväll skall jag flyta ut i armarna på mina skyddsänglar. Och det kommer inte spela nån roll att jag egentligen är alldeles för trött, eller för olycklig, eller för ynklig för att egentligen umgås med någon. För hur jag än känner mig imorgon så har de alltid sett mig värre än så.
Och de finns ändå kvar...

Inser att min och många näras ångest kan kokas ner i den enda frågan.
I vilket ögonblick valde jag att ta av åt höger trots att jag alltid vetat att jag alltid, alltid ska välja vänster. Vilket val var det som gjorde att jag hamnade just här idag? Jag har gått väldigt långt tillbaka i tiden och letat.
Men har inte hittat det ännu.
Och var hade jag varit om jag valt rätt den gången?

Jag läste nånting idag som fick min mage att dra ihop sig och tårarna att svämma över. Jag är så jävla trött på att vara så här blödig. Det var en ganska ung tjej som hade skrivit. Någon som jag inte alls känner. Men plötsligt kände jag varenda känsla hon beskrev sprida sig genom kroppen.

För jag vet hur det är. För historien upprepar sig. Inte bara med oss som bor i den här lilla stan utan säkert på alla ställen över hela jorden så finns det människor som en gång blivit så svikna att de aldrig nånsin kan sluta svika tillbaka. Som helt enkelt inte litar på att de har förmågan att få bli älskade. Som aldrig kommer att tro någon som är beredd att göra vadsomhelst för den. Och om man har oturen att börja älska en sån person så spelar det ingen roll vad man gör, vad man säger, vad man visar. Han kommer ändå aldrig att våga stanna kvar. Han måste gå först. Och försvinner spårlöst.
Det är så onödigt.
Och det gör så väldigt ont.
Och det finns absolut ingenting att göra.
Man kan bara titta på.
Och sörja färdigt.

Jag kommer aldrig mera att behöva sammanfoga en samling helt motstridiga önskemål till ett fungerande schema.
Jag kommer aldrig mera att behöva wappa på en date.
Jag kommer aldrig mera att behöva förklara det rimliga i att jag sitter uppe en timma mitt i natten för att försöka ta reda på om det verkligen brinner i den där avlägsna avkroken, för en oförstående tillfällig nattgäst.
Jag kommer aldrig mera att behöva behärska mig tills jag inte får luft när jag egentligen skulle vilja vråla att nån är en idiot.
Jag kommer aldrig mera att behöva förhandla om nån annans lön än min egen.
Jag kommer aldrig mera att behöva oroa mig för att åka i fängelse för att någon sagt för mycket.
Jag kommer aldrig mera att behöva må illa för att jag glömt min mobil.

Jag inbillar mig att mitt liv kommer att bli en liten, liten aning bättre nu.

Jag letar och letar. Jag försöker verkligen och ibland är det som att jag sparkar och skriker för att hitta det. men det går bara inte.
I helgen fick jag tillfälle att spegla mig i en gammal bild av mig själv. Och ingenstans passade den ihop med det jag är nu. Nån tittade mig i ögonen och frågade med oro om jag verkligen givit upp om livet. Det liv jag ville ha när vi kände varann. Och det är nog inte så att jag gjort det medvetet, men någonstans mellan då och nu har det tagits ifrån mig. Av flera olika människor och händelser. Och under ganska lång tid.

Utifrån har jag kanske börjat göra mera rätt igen. Jag deltar och är glad och stänger inte människor ute lika självklart längre. Men aldrig är jag där helt. Och aldrig kan jag vila. Jag känner mig inte ens hemma med mig själv. Ingenting är självklart längre. Å ingenting jag gör är vad andra tycker jag borde.
Jag saknar mig.

Ibland blir allt så konstigt.
Ikväll skulle jag bara gå ut lite med min FÖRSTA kärlek. Å det var så himla bra. Jag fick äntligen säga att jag är så glad för att han är glad. På väg hem från vagnen började ändå tårarana att rulla. Jag är verkligen så glad för hans skull. Det var sant, men alltihop gjorde ändå att jag saknade min STORA kärlek så oändligt. Så mycket mer direkt.
Nåväl. Jag kom strax på att jag glömt mitt kort i baren å det var bara att sätta sig på vagnen igen för att åka in å hämta det. Väl där började jag prata med nån, å nu är klockan plötsligt över tre.
Hur gick det till?
Å vem var det som så fort han fick veta var jag jobbade började prata om att han kunde kontakta mig genom J. Skulle inte tro det?
Jag gråter i alla fall inte längre.

Jag ger upp. Igen.
Nästa gång den jävla rånaren ska slå till får han fan ringa å kolla först så att inte jag jobbar kväll. Missade första tåget, missade andra, missade sista och satt till slut och skumpade på den vedervärdiga vägen i bil. Hoppas innerligt att ingen behöver den first thing imorron. För jag behöver sova ibland.

Bra blev det i alla fall till slut. Både till 21 och morronen. A är bra. var ute genom dörren å på väg norrut innan jag hann säga nästan nånting alls. Hemma med material till två jobb. Guldstjärna till honom. Å till kriminalaren som varje dag stiger en grad i mina ögon.

I bilen hem inser jag att v inog underskattat A en aning. Han har ju jobbat i evigheter. Dessutom är han från Kalmar så vi kunde prata lite om kattrumpan i bilen hem. Å dom gamla husen som jag ju kan en del om nu. Det var trevligt.
Imorgon är det fredag. Återigen vill jag bara sova bort helgen. Vi få väl se hur det blir med det...

OK. Jag kommer nog att stanna på marken ett tag till.
Det var en väldigt fin lägenhet. I teorin. Men i praktiken skulle jag behöva bygga om typ hela köket för att inte bli galen. Och det är jag inte så sugen på.
Men jag är på gång. Å kommer nog att titta mig runt lite.

Pratade just med S. Känns som jag inte har nån rätt att beklaga mig när jag tänker på hans läge. Men han låter mig göra det och det är skönt.

De flesta av veckans kvällar är rätt okej just nu. Men inte tisdagarna. Dom är tomma. Undrar hur länge det ska kännas så?

Om man är lagd åt det dramatiska hållet, vilket vi väl kan slå fast att jag är i viss mån, så kan man säga att jag har sagt upp mig idag!
Alltså jag kommer att jobba med exakt det jag gör just nu, men faktum är att jag har sagt upp mig från den tjänsten jag egentligen har. Den som chef. Den som gjorde mig sjuk.
Intellektuellt så förstår jag att det tjänsten har förändrats och är betydligt bättre idag än när jag hade den. Men känslomässigt är jag helt övertygad om att jag aldrig vill ha tillbaka den.
Klokt och prestigelöst sa en av mina chefer. Katastrofalt karriärsmässigt skulle nog de flesta tycka. Men nu har jag ju aldrig heller tänkt i termer av att göra karriär.

Det har varit en snurrig helg. Med aningens mycket utsvävningar i form av öldrickande på diverse ställen. Men jag har också hunnit vara på finmiddag, umgåtts med mitt gudbarn. Tillbringat en hel kväll med mormor och spelat musikquiz.
Ytterst effektivt använd helg.

Gårdagen var väldigt skön. Lång familjefrukost. Idiottempo på Ikea. Fika på stan som på nåt märkligt sätt övergick i middag och barhäng till fram på småtimmarna.
Dagens Bp tyckte jag var "gnällig". Tror nästan aldrig nån sagt det till mig på ett jobb förut. Men det var det värt för att få känna sig fri fast det var söndag.

Imorgon ska jag på visning. På ett alldeles eget berg. Med träd och sol som når in genom fönstren. Jag är egentligen i världens sämsta läge för att köpa en lägenhet. Men någonting måste HÄNDA snart annars dör jag.
Å jag kan inte komma på nåt bättre just nu.

...så är det bara.
Det finns väldigt få människor som jag egentligen längtar efter att hänga med.
Två av dem ska jag träffa i malmö om två veckor. En är ledsen långt borta i Stockholm. En eller kanske två bor i min stad och är överkomliga att träffa ibland. Några jobbar jag med.
Men sen, får, allihop.

Och jag inser att jag borde vidga mina vyer en aning och släppa in nya människor i livet eftersom ni märker att dom som finns inte är så många.
Men hur ska man kunna veta att man inte lägger ner massa tid och kraft på ännu en som visar sig bräka?

Detta har jag lärt mig idag:
1. Brev ska man öppna direkt när dom kommer för dom kan innehålla en betalningspåminnelse.
2. När det blir ny månad bör man byta parkeringsbevis i bilen även om den har punktering och är oanvändbar.
3. När det är minusgrader ute bör man ta på sig mer kläder än när det är varmt.

Kan låta självklart för en del, men uppenbarligen inte för mig.

Dagens bästa: Jag KAN åka till malmö om två veckor. Jippi!

Idag har jag levererat. Under de två minuter som krävdes av mig så var jag närvarande och på. Det är bra. Fick uppskattande mail från flera håll, tom från den STORA kärleken. Det gjorde mig glad.
Imorgon är en ny dag å det är bara att ta sig igenom. Som vanligt.

Och jag har en date imorgon kväll, det är minsann inte varje dag, å det är med den FÖRSTA kärleken. Alltså inte en date som kommer att leda till nånting, men en som gör mig väldigt glad. Efter jättemånga år så kan vi ses och det känns bara roligt.
Varför har så många svårt att förstå att det aldrig går över. Om jag verkligen känt nånting på allvar för någon någon gång, så försvinner inte det bara för att det tar slut. Är inte det självklart?
Så klart bryr jag mig för alltid om hur den människan mår, som jag en gång släppte allra längst innanför skinnet.
Imorgon träffar jag A å jag hoppas att han sprudlar av lycka. Likaväl som jag hoppas att han oroar sig för att jag inte gör det.