ensamvuxen

Men ändå skaver det och kliar ibland. Ända funderar jag allt oftare på om jag verkligen borde bo och jobba där jag gör. Ha det som jag har det. Vara där jag är.

Exempel: Har hittat nån på sistone som jag hänger med på mina helt egna villkor. Som jag inte förväntar mig nåt av och som inte kräver nånting tillbaks. Men som jag ändå har väldigt trevligt med när det plötsligt passar och som fyller ett å annat behov. Ändå kan jag inte sluta känna att detta är nåt jag inte borde göra. Att det är nåt fult och billigt över alltihop. Trots att jag bara gör exakt det jag känner för. Exakt när jag vill. Och att det hjälper mig från att göra betydligt dummare saker som skulle ge betydligt mindre.

Det är det jävla oket. Det som säger hur saker å ting ska vara i den fiina världen. Att man borde vara så jävla kär och planerande för framtiden hela tiden när man är så gammal som jag.

Jag är så jävla trött på normen.

Tänk om det bara är så att jag aldrig kommer att känna mig bekväm i den? Måste man då istället alltid känna sig lite fel? Fast man kanske är rätt för sig själv..