ensamvuxen

Idag har jag varit ute i verkligheten.
Gjort det där som jag ber andra att göra dagarna i ända annars. Och det var kul. Jag är lite avundsjuk på andra. Som gör det oftare och inte är så ringrostiga...

Det blev inte så mycket av den här helgen som jag hade hoppats. Jag stannade hemma igår kväll. Pallade inte att gå dit jag skulle. Hittade inte kraften att se glad ut ifall det skulle bli lite jobbigt. Och imorgon är det måndag. Då finns det alla möjligheter att det blir jobbigt och det räcker.

Men om några dagar kommer en vän hit. Det blir bra.
Jag tänker försöka låtsas som det är helg mitt i veckan.
Jag ser fram emot att se honom när vi pratar.

Oj oj.
Det har varit ett intensivt dygn.
Men tänk om allt det kreativa, fina och inspirerande som folk säger när de sitter i cirkel på en konferens kunde stanna kvar hos var och en när de kommer till jobbet på måndag morgon.
Tänk vad mycket bra vi skulle kunna göra där då.
Jag ska fundera lite till på det och återkomma om en stund.
Först ska jag bara sova lite middag.
För jag är värd det.

Det blippar och bloppar rätt mycket i min hjärna dessa dagar.
Ibland tänker jag saker som får mig att rodna sjukt mycket mitt bland massa folk.
Ibland kommer det ut fantastiskt kloka saker ur min mun som jag först i efterhand inser att jag tänkt ut själv och står för. Just när jag säger dom skäms jag dock oftast för att jag står där och svamlar.

Jag börjar smått bli sugen på livet igen. Men tillbringar ändå varje helg instängd med människor som inte vill göra nåt annat än att sitta inne. och känner mig på nåt sätt rätt tillfreds med det.

Idag har jag lagat ren. jag som inte kommit mig för att ens koka makaroner på flera månader.
Imorgon ska jag titta på en pojke på tv och försöka komma underfund med om det var rätt att inte ens försöka eller om jag ska falla en gång till?

Ni ser, så här håller det på i huvudet. Och jag har inte en chans att hänga med själv ens.  

Ibland räcker inte en fin helg längre än till när väckarklockan ringer på måndag morgon. Ibland kan det klara sig ända fram till eftermiddagen. Men mer än så är det sällan.

Det är underbart att få vara ledig en fredag. Helgen känns så otroligt mycket längre.
Hann städa och handla och laga mat i tid till det började ramla in folk frampå kvällen.
Hade besök av nån som jag inte träffat på väldigt länge. I hans liv har det hänt en väldig massa sedan sist. Så skönt då när man kan sitta och dricka vin och prata halva natten och han är precis lika bra som förut.
Till och med att vakna med världens huvudvärk och det är fortfarande lika trevligt och lätt.
Vin och sms går dock inte ihop för mig. Make mental note: Sluta sms:a efter tredje glaset. Det är en bra regel som jag aldrig lär mig att hålla...

Sen har jag haft ett intensivt dygn med A här. Underbart mysigt igår kväll med tjejkväll å pyjamasmannekänguppvisning och dans framför TV:n. Men hennes söndag börjar klockan 7.00! Jag minns inte när jag gick upp sju en söndag senast. Make second mental note: Barn är inte en naturlig del av mitt liv...
Idag har vi ialla fall hängt på stan å käkat på mcDonalds och gjort egna snygga knappar att ha på jackan. Det har varit grymt trevlig dag. Men lång.
Nu ska jag hälla upp ett glas vin och lägga fötterna högt och intala mig att jag är ensamvuxen igen. Det är rätt skönt.

Hur säger man till dom som bryr sig om en att man inte vill längre?
Hur får man dem att förstå att ingenting de kan göra får mig att känna annorlunda? Att inget de gjort eller sagt är orsaken.
Jag har prövat nästan allt. Jag har stängt in mig. Jag har varit ute bland människor dygnet runt. Jag har ätit mycket och litet. Druckit inget och mycket. Har ätit så många piller att jag aldrig vill se nåt mer i hela mitt liv. Jag har skrikit och hållit helt tyst.

Och hela tiden en molande känsla av att inte vara tillräcklig. Att inte räcka till eller göra det på fel sätt. Att inte tycka om mig själv. Hela tiden bara trött trött trött med en gnagande huvudvärk som hotar att ta över hela mig.

Jag vill inte mer. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte träffa människor och jag vill inte vara med mig själv. Det kryper under skinnet.
Och jag vill inte känna nånting mer.

Hur säger man till dom som bryr sig om en att man inte vill längre?
Hur får man dem att förstå att ingenting de kan göra får mig att känna annorlunda? Att inget de gjort eller sagt är orsaken.
Jag har prövat nästan allt. Jag har stängt in mig. Jag har varit ute bland människor dygnet runt. Jag har ätit mycket och litet. Druckit inget och mycket. Har ätit så många piller att jag aldrig vill se nåt mer i hela mitt liv. Jag har skrikit och hållit helt tyst.

Och hela tiden en molande känsla av att inte vara tillräcklig. Att inte räcka till eller göra det på fel sätt. Att inte tycka om mig själv. Hela tiden bara trött trött trött med en gnagande huvudvärk som hotar att ta över hela mig.

Jag vill inte mer. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte träffa människor och jag vill inte vara med mig själv. Det kryper under skinnet.
Och jag vill inte känna nånting mer.

Hur säger man till dom som bryr sig om en att man inte vill längre?
Hur får man dem att förstå att ingenting de kan göra får mig att känna annorlunda? Att inget de gjort eller sagt är orsaken.
Jag har prövat nästan allt. Jag har stängt in mig. Jag har varit ute bland människor dygnet runt. Jag har ätit mycket och litet. Druckit inget och mycket. Har ätit så många piller att jag aldrig vill se nåt mer i hela mitt liv. Jag har skrikit och hållit helt tyst.

Och hela tiden en molande känsla av att inte vara tillräcklig. Att inte räcka till eller göra det på fel sätt. Att inte tycka om mig själv. Hela tiden bara trött trött trött med en gnagande huvudvärk som hotar att ta över hela mig.

Jag vill inte mer. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte träffa människor och jag vill inte vara med mig själv. Det kryper under skinnet.
Och jag vill inte känna nånting mer.

Hur säger man till dom som bryr sig om en att man inte vill längre?
Hur får man dem att förstå att ingenting de kan göra får mig att känna annorlunda? Att inget de gjort eller sagt är orsaken.
Jag har prövat nästan allt. Jag har stängt in mig. Jag har varit ute bland människor dygnet runt. Jag har ätit mycket och litet. Druckit inget och mycket. Har ätit så många piller att jag aldrig vill se nåt mer i hela mitt liv. Jag har skrikit och hållit helt tyst.

Och hela tiden en molande känsla av att inte vara tillräcklig. Att inte räcka till eller göra det på fel sätt. Att inte tycka om mig själv. Hela tiden bara trött trött trött med en gnagande huvudvärk som hotar att ta över hela mig.

Jag vill inte mer. Jag vill inte vara ledsen. Jag vill inte träffa människor och jag vill inte vara med mig själv. Det kryper under skinnet.
Och jag vill inte känna nånting mer.

kända biverkningar:(...) sjuklig trötthet.

touché.

Jag har aldrig varit riktigt bekväm med att bråka.
I mitt första långa förhållande tog det år innan jag lärde mig att inte vända mig inåt när jag blev arg eller ledsen. Det kan verka som det inte är nåt att sträva efter, men jag är väldigt glad idag för att han orkade lära mig att prata när det skaver. Om fler lärde sig vore världen en något bättre plats.

Jag har bråkat idag. På ett av de allra sämsta sätten. Måhända är tankeöverföring och röksignaler ännu sämre, men sen kommer fan sms.
Det är svårt att förstå de korta meddelandena i tider av lust. Men när nöden kommit är det mera regel än undantag att sms:en missförstås.

Men ändå. Jag är så himla arg. Jag är så vansinnigt frustrerad. Och eftersom jag absolut inte har nån lust att prata med själva källan till känslorna så var sms en väg att få ut det.

Det finns en gräns för hur mycket skuld man kan lägga på mig. Det finns till och med en gräns för hur mycket jag lägger på mig själv. Och till slut vill jag att den människa som gjort mig riktigt illa ska få skit tillbaks. Jag skulle liksom vilja ösa ett ton skit över honom och få honom kippa efter andan. Jag vill att han fattar att detta inte är vem jag ville bli. Att detta är vad han gjorde mig till. Detta är det som blev kvar av mig efter månader av ignorerande.
Jag vill att han ska veta vilken usel usel männsika han är.
Och jag bryr mig inte om vad han tycker om mig efter det.