Utkast: Så vad ...
Så vad vill jag då?
Jag orkar inte svara till en av de bästa jag vet, för att jag faktiskt inte vill ha de krav hon ställer.
Jag orkar inte hänga med några av de bästa jag vet för att det finns så många vardagliga krångligheter oss emellan nuförtiden att jag inte pallar att bli berusad där.
Jag orkar inte klippa med en ganska rolig och ganska meningslös låtsaskärlek som jag bara vill låta glida vid sidan av det andra som en lätt havsbris.
Jag orkar inte titta min mamma i ögonen när hon säger godnatt å jag häller upp ett glas vin till.
Jag orkar inte riktigt idag.
Men kanske imorron???
jag nynnar mycket men sjunger knappt längre
Det är mycket jag borde ta tag i igen. Mycket som verkligen inte borde dröja, eller dras ut på eller upprepas. Men det går liksom inte. Jag blir helt tom när jag sätter mig och börjar formulera vad det är jag verkligen vill. Så jag väntar lite till med det.
Jag mår rätt bra. Det finns 100 orsaker till att jag skulle ramla ner i det där farliga svarta hålet nu, men jag är ganska säker på att det inte kommer att hända just nu. Det är märkligt, men kanske lite hoppingivande ändå.
Jag funderar en hel del på känslor. På om det går att stänga av dem. Att bortse från ett vackert ansikte, en skarp hjärna, underbara händer och en kropp som passar precis mot min. Och ändå inte känna sådär som det ibland är så lätt att göra när det är mycket mera fel än nu. Jag tror det. Jag tror inte att jag faller i det hålet heller just nu. Det är också märkligt. Och lite läskigt att testa för länge. När allt det där jag bortser ifrån blir en vana och taget för givet. Kommer jag att kunna lämna det utan sorg då? Orkar jag med mer sorg?
Jag håller inte linjen här heller. Det spårar ur och irrar iväg. Men precis här och nu känns det ändå rätt OK.