ensamvuxen

Jag orkar inte svara till en av de bästa jag vet, för att jag faktiskt inte vill ha de krav hon ställer.

Jag orkar inte hänga med några av de bästa jag vet för att det finns så många vardagliga krångligheter oss emellan nuförtiden att jag inte pallar att bli berusad där.

Jag orkar inte klippa med en ganska rolig och ganska meningslös låtsaskärlek som jag bara vill låta glida vid sidan av det andra som en lätt havsbris.

Jag orkar inte titta min mamma i ögonen när hon säger godnatt å jag häller upp ett glas vin till.

Jag orkar inte riktigt idag.

Men kanske imorron???

Jag mår rätt bra. Det finns 100 orsaker till att jag skulle ramla ner i det där farliga svarta hålet nu, men jag är ganska säker på att det inte kommer att hända just nu. Det är märkligt, men kanske lite hoppingivande ändå.

Jag funderar en hel del på känslor. På om det går att stänga av dem. Att bortse från ett vackert ansikte, en skarp hjärna, underbara händer och en kropp som passar precis mot min. Och ändå inte känna sådär som det ibland är så lätt att göra när det är mycket mera fel än nu. Jag tror det. Jag tror inte att jag faller i det hålet heller just nu. Det är också märkligt. Och lite läskigt att testa för länge. När allt det där jag bortser ifrån blir en vana och taget för givet. Kommer jag att kunna lämna det utan sorg då? Orkar jag med mer sorg?

Jag håller inte linjen här heller. Det spårar ur och irrar iväg. Men precis här och nu känns det ändå rätt OK.

2. Ligga runt.

3. Fokusera på mitt välbefinnande.

4. Ha vänner hos mig som jag längtat efter att hänga med.

5. Åka till andra sidan jorden.

Och ändå maler den lilla igeln runt i min hjärna och påminner mig om sig själv när jag minst anar.

Vad göra?

Tips mottages tacksammast!

Men ändå skaver det och kliar ibland. Ända funderar jag allt oftare på om jag verkligen borde bo och jobba där jag gör. Ha det som jag har det. Vara där jag är.

Exempel: Har hittat nån på sistone som jag hänger med på mina helt egna villkor. Som jag inte förväntar mig nåt av och som inte kräver nånting tillbaks. Men som jag ändå har väldigt trevligt med när det plötsligt passar och som fyller ett å annat behov. Ändå kan jag inte sluta känna att detta är nåt jag inte borde göra. Att det är nåt fult och billigt över alltihop. Trots att jag bara gör exakt det jag känner för. Exakt när jag vill. Och att det hjälper mig från att göra betydligt dummare saker som skulle ge betydligt mindre.

Det är det jävla oket. Det som säger hur saker å ting ska vara i den fiina världen. Att man borde vara så jävla kär och planerande för framtiden hela tiden när man är så gammal som jag.

Jag är så jävla trött på normen.

Tänk om det bara är så att jag aldrig kommer att känna mig bekväm i den? Måste man då istället alltid känna sig lite fel? Fast man kanske är rätt för sig själv..

Det är märkligt vad snabbt det svänger ibland..

När jag kom till jobbet hade jag fått mail från nån som jag varit ganska oförskämd mot på sistone. Nån som jag iof skulle vilja höra av varje dag om omständigheterna varit goda, men som jag försökt klippa med. Men Ok, han hör av sig å tänker alltså på mig ändå.

Sen ringde min chef å sa att en konstig idé som jag och några andra fick för ett tag sen verkar ha en rimlig chans att bli verklighet. Jag blev glad. Å de andra invigda tolkade signalerna på samma sätt = det kan bli kul på jobbet framöver.

Sen puttrade det på om en vanlig dag ända tills storchefen kom å ville snacka med stängd dörr.

Hon hade förstått ett å annat på sistone å var lite urskuldande för att hon inte sett min insats tidigare å ville på stående fot ge mig lite mer pengar i månaden för allt jobb jag verkar lägga ner. Who am I to say no?

Den här dagen har varit väldigt vänlig mot mig.

Å jag tänker försöka sova några timmar med ett leende på läpparna, tills det är dags att ge sig ut i en ny verklighet, en helt ny dag. Å då vet man aldrig vilken skit som väntar på en..

Men den här har ändå varit jävligt vänlig.

Å jag sa javisst, inga problem. Jag kan nog få nån annan att lösa av mig i tid.

Men så var det en sån där dag när inget man trodde på morronen blev riktigt som det skulle. Och jag fick veta saker under förmiddagen som "nån annan" borde göra istället för att lösa av mig. För man vill ju så gärna vara där, ha med det..

Så det slutade med att jag jobbade drygt tio timmar å lät "nån annan" sköta "nåt annat" än att ta över från mig. Å i slutet, innan jag gick hem, var jag så irriterad på alla som bara försökte sköta sitt jobb att jag bara skäms nu.

Men ändå. Sent i kväll fick jag kvitto på att det blev rätt bra ändå alltihop. 

Å redan innan fick jag att samtal som talade om att jag är sjukt viktig för att någons helg ska bli fantastisk.

Å senare fick jag en annan hint som gjorde mig rätt glad.

Å plötsligt känns inte hela dagen bortkastad ändå.

Har hängt med två av mina allra närmsta idag. Men jag kom aldrig igenom den där tunna hinnan av nedstämdhet och ända fram till dem. Kanske märktes det inte ens. Men det kändes. Dumt och onödigt.

Jag har inte tänkt på det på väldigt länge, men idag kände jag mig bottenlöst ensam, trots att vi var flera.

Skrattar bort saker som skulle kunna bli lite besvärliga för andra, för det är ju dumt att folk ska känna sig besvärade i onödan. Dränker hellre en kväll i drinkar och vin än låter tankarna få flöda fritt för då kan det ju hända att man måste känna efter och DÅ händer det ju ibland att det skaver nånstans eller till och med nästan gör ont.

Såna som jag gör nog att folk känner sig ganska trygga med att det inte spelar så stor roll vad de gör eller säger. För det reder ju alltid ut sig utan så stor vånda även om det kanske inte alltid var direkt till min fördel. Å nästa dag är ju allt som vanligt igen och ganska lätt och trevligt och småputtrigt.

Men såna som jag kan faktiskt bli lite ledsna ibland.

Och plötsligt måste man bara få tala om det.

Två rätt av två möjliga idag och inget av dem var särskilt roligt.

En rolig sak är i alla fall att en av de bästa fått fast jobb.

Fast jobb är bra. Oavsett hur långt det är dit. Det brukar gå att flytta dem så småningom.

Jag är glad även om hon själv kanske inte är det odelat.

Imorgon tror jag att jag ska titta på världen genom nya glasögon. Bokstavligt talat.

Då hoppas jag på minst två bra och bara max en dålig sak syns.

En fantastiskt trevlig nyårsnatt med alla de bästa och man ville liksom aldrig gå hem.

Och det fortsatte lika bra, fast något lugnare. Jag betade av alla gamla surdegar som jag borde gjort hela förra året och även om det inte var lika livat och glatt som den första natten så kändes det så fantastiskt skönt, och lugn och nästan meditativt. jag var nästan, nästan sugen på att börja jobba igen imorron.

Men så i fredags. Blev det kaos på mindre än fem minuter. Och jag har hunnit gråta och förbanna och nästa ätas upp av den där ångesten som jag inte känt av på väldigt länge nu.

Och egentligen vet jag att det inte är mitt fel.

och jag vet att vissa människor är så rädda att de aldrig kommer att bli lyckliga.

och jag vet att det inte går att ändra på någon annans rädsla, om de inte vill.

Och jag hade vänt det där kaoset i hans närhet ryggen fullständigt under förra året. Det fanns inget sätt det skulle kunna göra mig illa igen för jag kände helt enkelt inget längre.

Men nu har jag en liten känsla av att det inte spelar nån roll. För han kommer alltid att se allting från sitt håll ändå. Och då spelar det absolut ingen roll om det aldrig nånsin var meningen att det skulle bli så knäppt.

Och då kommer jag att ha en riktigt riktigt jobbig vår framför mig på jobbet.

Och det är konstigt, men så har vi sagt varje år så länge vi känt varann. Å vad är det vi tror ska bli bättre? vi är båda hyfsat friska. Har helt Ok hem och jobb som göra att vi lever rätt gott, och dessutom har ganska roligt på dagarna.

Men så finns ju de där små i-landsproblemen. och jag antar att det är det som ställer till det. Som gör att vi hoppas att nästa år slippa åtminstone ett av dem, å då skulle allt bli så mycket bättre...

Men jag vet inte jag. Det kanske är rätt bra redan i år?

Imorron ska jag skåla under fyrverkerierna och hoppas att nästa år åtminstone inte blir sämre.