det är synd om männen

Följande samtal utspelade sig på en inte alltför fashionabel krog i staden under helgen, då två lagom förvirrade trettionåntings skulle dricka lite öl:

- Varför träffar man aldrig nån man känner ute längre? Jag menar förr stötte man ju alltid på minst en som man kände väl nog att snacka lite med.
- Antagligen för att dom nu är lika gamla som vi och oftast är hemma och snyter sina barn.
- Å ikväll tittar dom väl på melodifestivalen också...
- Undrar vilka som är dom mest patetiska?

Dom som stod där hade just varit på en konsert som de verkligen blev glada av och hade till och med hoppat runt och sjungit med litegrann. Ändå vilade en lätt osäkerhet över dom båda. kanske skulle de stannat hemma i varsin soffa och tittat på spektaklet. Om inte annat för att kunna hänga med i snacket på jobbet på måndag.

Under veckan hade ettan fått ett sms från en pojkbekant som nog gärna ville hänga med henne, men som uttryckte sin oro över att alltid behöva dricka sprit för att komma till skott.
Tvåan hade fått ett mail av en annan som verkligen sa att han ville hänga för hon var ju så inspirerande och sprituell, eller nåt. Synd bara att han redan var upptagen på annat håll.
Allt detta sammantaget ledde till en gemensam slutsats: Det är ändå synd om männen.

Tänk att alltid behöva bära ansvaret för att det liksom ska bli nåt. Och tänk så jobbigt det är att hantera att vi är så smarta och bra att man egentligen vill göra dåliga saker med oss fast man inte borde. 
Sa det två smarta brudarna som samma vecka båda läst Bitterfittan och begråtit att det ska vara så omöjligt att leva jämställt även när båda parter är helt för att försöka.

- Vi måste verkligen sluta att vara så bra och intressanta, sa den ena å båda skrattade rått. Men ändå lite ihåligt.
För tänk om det är så. Att de menlösa och snälla håvar in alla de stackars männen till sin spis och sin oerhörda vilja att vara tillhands för att underlätta.
Å de andra, dom som skaver lite och krånglar när det inte känns bra, men ändå försöker leva livet på sina egna villkorl, alltid kommer att vara de som de stackars männen SKULLE vilja hänga med, men inte får.
Hur länge kommer de i den sunkiga baren att stå ut då?


Kommentarer
Postat av: Anonym

Vilken fantastiskt bra sammanfattning och vilka kloka slutsatser! Även så här dagen efter. Och fortfarande deppigt...

2008-02-17 @ 19:32:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback