ensamvuxen

Jag hade tänkt att skriva ett ganska allvarligt inlägg idag. Jag har ägnat kvällen, det som blev kvar av den när jag äntligen tagit mig hem från den andra jobbstaden, åt att tänka på hur mycket som skulle kunna göras annorlunda här i världen. Som skulle kunna göra så det blev fan så mycket bättre för väldigt många. Mera rättvist.

Men när jag hade satt mig här så fick jag ett mail från en person som har det så väldigt jobbigt just nu. När jag tänker på det vill jag egentligen bara gråta. Och då tappade jag liksom orken att elda upp mig så mycket som skulle behövas för att berätta det där andra viktiga. Det får faktiskt vänta ännu några dagar.

Så nu tänker jag välja en myspace-sida med omsorg. Och lyssna på en fin text av en fin röst. och förhoppningsvis somnar jag ifrån den skeva verkligheten som råder därute.

Jag såg tre lediga dagar i rad som en hägring framför mig hela veckan.
Och fredagen funkade bra. Jag strök en hel del från min to-do-list. Men gårdagen försvann i en lätt bakfylledimma. Och idag vill jag bara sova.
Jag går upp, äter lite, börjar läsa och slumrar in. Går upp, röker en cigarett, pratar lite i telefon, och slumrar in. Och när jag sover drömmer jag de mest märkliga saker. Jag är i främmande städer och letar efter olika adresser och alltid har jag väldigt bråttom och aldrig hittar jag rätt. Och däremellan flimrar olika människor förbi som jag har anledning att fundera lite extra över.
Kommer mig liksom inte för att sätt igång med nåt. Orkar inte gå ut för det innebär att jag måste duscha och sätta på mig anständiga kläder och det är en alldeles för stor procedur att ens börja med.
Är lätt uttråkad, men inte tillräckligt för att ta itu med det.
Och kanske kan man använda sina lediga dagar så här också utan att det gör något?

Folk i min närhet har börjat se om sina hus. För snart är Framtiden här. Och den är det ingen som riktigt vet hur den ser ut på det ställe där vi befinner oss om dagarna.
Så det spekuleras. Och försöks räknas ut. Och det informeras förvisso en del. Men efter varje information verkar det som vi alla hört olika saker. Och uppfattat dem på helt olika sätt.

Och ju fler dagar som går desto svårare har jag att uppbåda entusiasm inför Idag. För när alla tänker så mycket på framtiden så orkar man liksom inte med nutiden lika bra. Det är svårt.
Jag vet inte rikitgt vad jag tror om Framtiden ännu. Men jag önskar på nåt sätt att den var här nu så vi kunde ta itu med den.

I helgen har jag gift bort två stycken som en gång stod mig väldigt nära.
Det ena bröllopet var jag med på.
det andra visste inga andra än dom själva om att det skulle vara.
det är fint med bröllop. Stämningsfullt och vackert. men jag kan inte riktigt ta till mig. Förstår inte varför, för ibland kan jag vara nog så blödig. och en gång i tiden var jag faktiskt ganska romantisk av mig.

men nu kan jag inte låta bli att hela tiden tänka på hur jobbigt det kan bli. Om känslorna skulle ta slut. Om sakerna måste delas upp igen. Om någon måste flytta ut, och i så fall vem?
hur kan man stå på ett bröllop och tänka så?

Det är fan att det ska vara så svårt.
Att veta vad man vill. Var man vill vara. Vad man vill göra. Vad som är rätt och när det håller på att bli alldeles fel.
Veckan gick OK. Ungefär som jag hade föresatt mig om man tar bort en punkt eller tre. Å det är ingen katastrof.

Det som inte är Ok är att jag så fort blir rastlös. Börjar vantrivas. Och då spelar det ingen roll var jag är eller vad jag gör. Det bara kryper i mig.
Jag har haft en riktigt bra kväll sedan sist. Den maler i hjärnan. För det var inte alls så det var tänkt. Det skulle vara en i-brist-på-bättre-kväll. Inte nåt jag skulle tänka på efteråt.

En dag kvar till ledigt nu. Kanske är det det jag behöver?
Kanske blir det bättre när det blir sommar?

Jag har haft en fantastisk helg!!!
Jag har träffat: M+P+L, C, S+W, PÅ och A.
Underbart.
Jag har bara behövt hänga runt och fika och busa och handla lite och gå promenader för att träffa några av de bästa jag vet. Dessutom har jag äntligen sett en spelning som jag väntat på länge.
TLBN nån annanstans än hemmaplan har varit en dröm. Tråkigt nog blev det folktomt och lite oinspirerat (tyckte jag) men ändå; på skiva är dom grymma å den var billig.

Under veckan som kommer hoppas jag att:
Jag kan hålla mig till två kvällar i veckan.
Jag pallar att köpa ett nytt kort på friskis.
Jag kan se nån i ögonen som jag en gång respekterade och inte gör längre.
Jag kan säga det jag vill till en fin en.
Jag vinner den där biljetten....

Jag har varit ledig idag.
och jag känner mig oerhört nöjd med utfallet. Jag har varit nyttig; betalt räkningar, deklarerat, tvättat fönster, tagit hand om själen.

Och jag har fått höra att jag är en fantastisk människa och att de som inte vill vara med mig är dumma i huvudet. Bara det är värt sin timpeng...
Nu ska jag enligt planen inte kosta jobbet nåt mer. E-L är nöjd med min formkurva och har gett mig stränga förhållningsregler om vad som är bra för mig och inte. Jag ska försöka hålla mig till dem på egen hand i fortsättningen.

Imorgon drar jag till huvudstaden och träffar alla dom jag tycker väldigt mycket om. Har pratat med fyra av dem idag. och dom är inte dumma i huvudet. Allihop får jag sova hos om jag vill.

Och vet du. Jag har kommit på vad det är som läker mig allra bäst. Det är goda vänner. Såna som jag känner mig helt trygg med och inte behöver spela för. Gamla eller nya spelar ingen roll. Och jag har träffat såna; i lördags, i söndags, i måndags, igår, och kommer att göra det hela helgen. Dom håller mig under armarna utan att anstränga sig. Och helt utan att anstränga mig.
Jag älskar mina vänner.