ensamvuxen

Jag hade ett möte inbokat idag före jobbet. Jag trodde kanske inte att det skulle vara så allvarligt, känner hon som ställde frågorna litegrann. Vet vad det handlar om. Har rätt många åsikter om saker som borde kunna skötas på ett annat sätt. Har varit med om det förr.

Men så kom det då. Hurdan är du som person?
Hurdan är jag?
För två år sedan hade svaret kommit direkt. Nu var jag tvungen att tänka efter.
Glad. Och social. Det är jag ju.
Men sen har jag alltid hävdat att jag är bra på att vara smidig. Jag har liksom alltid hittat lösningar som får de flesta att känna sig som om de har vunnit en liten liten aning.
Och där stakade det sig idag.
För jag är verkligen inte smidig längre. Hur ska jag annars tolka det att jag inte längre har kvar den som jag räknade till en av mina allra bästa vänner. Att det finns en pojke som jag aldrig hann sluta älska som inte ens vågar prata med mig längre. Att jag inte orkar med ett uns av gnäll på jobbet innan jag klipper av. Ganska otrevligt ibland.

Jag hann tänka allt det där innan jag hörde mig säga: "Men jag orkar verkligen inte med massa skit längre. Onödig småskit som så ofta väller fram ur människor."
Och där nånstans insåg jag att det nog hade varit bättre att tumma en liten aning på sanningen och ännu en gång säga: "smidig."