ensamvuxen

Jag läste nånting idag som fick min mage att dra ihop sig och tårarna att svämma över. Jag är så jävla trött på att vara så här blödig. Det var en ganska ung tjej som hade skrivit. Någon som jag inte alls känner. Men plötsligt kände jag varenda känsla hon beskrev sprida sig genom kroppen.

För jag vet hur det är. För historien upprepar sig. Inte bara med oss som bor i den här lilla stan utan säkert på alla ställen över hela jorden så finns det människor som en gång blivit så svikna att de aldrig nånsin kan sluta svika tillbaka. Som helt enkelt inte litar på att de har förmågan att få bli älskade. Som aldrig kommer att tro någon som är beredd att göra vadsomhelst för den. Och om man har oturen att börja älska en sån person så spelar det ingen roll vad man gör, vad man säger, vad man visar. Han kommer ändå aldrig att våga stanna kvar. Han måste gå först. Och försvinner spårlöst.
Det är så onödigt.
Och det gör så väldigt ont.
Och det finns absolut ingenting att göra.
Man kan bara titta på.
Och sörja färdigt.