ensamvuxen

Jag stannade i sängen idag. Kunde inte för mitt liv uppbåda nån kraft att gå upp och klä på mig. En sån där grotesk förkylning är på ingång och jag testade vår nya "gå-inte-till-jobbet-om-du -känner-dig-sjuk"-plan.
Kanske fungerar den. Jag kände mig bättre efter ytterligare fyra timmars sömn. Men ändå som en zombie. Håglös och ganska ledsen. Drog upp täcket längre och längre.

Det finns så många saker som jag inte förstår och som äter på mig. Som varför jag efter årets bästa helg ändå kände mig panikslagen inför att vara hemma på söndag kväll och kastade mig iväg till söndagstraditionen.  Som varför jag trots att jag tillbringat dag och natt i två dygn med världens bästa människor ändå känner mig så ensam. Och varför är jag inte bara lugn och glad efter dessa dagar. Varför känns det ännu värre när de är över trots att jag nästan kände fysiskt hur mina försvar fylldes på i helgen?
Varför berör små små detaljer i andras liv, som jag alls inte kan påverka,  mig så hårt?
Och varför vill jag fortfarande bara sova bort dagarna, när de kan vara så bra?
Och varför varför varför beror min dagsform så mycket på en enda annan person? En som inte ens finns i mitt liv längre. Varför går det inte bara över?