ensamvuxen

Jag letar och letar. Jag försöker verkligen och ibland är det som att jag sparkar och skriker för att hitta det. men det går bara inte.
I helgen fick jag tillfälle att spegla mig i en gammal bild av mig själv. Och ingenstans passade den ihop med det jag är nu. Nån tittade mig i ögonen och frågade med oro om jag verkligen givit upp om livet. Det liv jag ville ha när vi kände varann. Och det är nog inte så att jag gjort det medvetet, men någonstans mellan då och nu har det tagits ifrån mig. Av flera olika människor och händelser. Och under ganska lång tid.

Utifrån har jag kanske börjat göra mera rätt igen. Jag deltar och är glad och stänger inte människor ute lika självklart längre. Men aldrig är jag där helt. Och aldrig kan jag vila. Jag känner mig inte ens hemma med mig själv. Ingenting är självklart längre. Å ingenting jag gör är vad andra tycker jag borde.
Jag saknar mig.