ensamvuxen

Jag borde kanske tycka att jag har haft en rätt ok dag. Efter tonvis av strul föll det mesta på plats innan jag gick hem. Jag har hunnit gå på stan. Jag har bokat en fika med någon som jag inte träffat ordentligt på väldigt länge.
Och efter gårkvällens totala misärsutbrott gick allt så mycket lättare än jag nånsin kunde förvänta mig. Orden kom lätt och snälla från båda håll.

Men det är ju inte på riktigt. Jag vill bara resa mig upp från skrivbordsstolen och skrika att fattar du inte att detta är fel!!!!
Och jag måste hela tiden tänka på att jag inte får röra, jag får inte bli ledsen, jag får inte vara för mycket eller för lite. Inför den jag förut kunde vara allt med.