ensamvuxen

Det kan vara så att jag är färdig nu. Med ältandet och analyserandet och grävandet i mitt innersta. Att jag är ute på andra sidan och att det är detta som är jag nu. Annorlunda, och lite svår att hantera tänker jag fortfarande att jag är ibland. Men jag tycker att jag det senaste börjat förstå hur denna jag fungerar en aning bättre. Och jag är lite mer nöjd med vad det blivit när jag förstår att jag kommer att fungera bättre så här. Må bättre oftare.
Andra kanske tycker att jag funkar sämre. Lite osmidigare. Inte lika villig till kompromiss. Men, va fan.

Jag har träffat min livlina idag. Och vi kom överens att det snart är dags att klippa navelsträngen. En enda gång till bara. Sen ska jag klara mig själv.
Och när hon sammanfattade de här två åren så insåg jag att jag inte bara hamnat här hur som helst. Utan att jag någonstans har haft en plan. Från början trevande, men sedan allt mera genomtänkt, för att landa ungefär precis där jag är idag. Jag har berättat det för henne utan att jag riktigt har fattat det själv. Och det som känns bra är att hon ser att jag följt den, även om jag inte varit medveten om det.

Så, detta kanske är så bra som det blir. Jag kanske inte blev supergirl, men åtminstone nån som jag nästan varje dag kan se i ögonen i badrumsspegeln utan att vika undan med blicken. Och det kan vara gott nog.