ensamvuxen

Idag odlar jag min ångest i ensamhet.
Jag vet inte vad som hände igår, men mitt i en mening gick det som en blixt genom hjärnan och allt blev svart. Jag har hört folk berätta att de kan bli så arga att det känns så för dem men aldrig råkat ut för det själv.

Plötsligt befann jag mig ute på gatan i kylan med tårarna rinnande utan att veta varför, vad det var han sa eller varför jag ens reagerat så.
Som ett under kom K gåendes och lugnade ner mig i en kram och föste in mig i värmen igen. Sen vaknade jag här hemma i morse.

Jag vill aldrig mera befinna mig bland folk.
Jag kan inte hantera det här.
Jag börjar tro att han har rätt när han säger att jag är sjuk.
Jag tror att han har förstört mig. För alltid.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.