ensamvuxen

Har insett att om jag nu ändå ska vara en del av den där hårda marknaden som finns där ute så måste jag börja hantera den på något sätt. Trots att jag inte vill. Att bara följa med flytet är liksom inte en plan att hålla sig till. Och jag har verkligen glömt bort hur man gör under dom där åren då jag hoppades så intensivt på att jag aldrig mer skulle hamna här igen.

1. Ex går bort. Hur tryggt och lätt det än är så behöver jag lite ny input.
2. Ska precis få barn går bort. För krångligt.
3. Har blivit övergiven som barn går bort. För farligt för mitt hjärta.
4. Starkt annorlunda politiska åsikter går bort. För avtändande.
5. Jobbarkompisar går bort. För nära.
6. Vänners ex går bort. För intimt.
7. Bor i annan stad går bort. Jag har pendlat nog för en livstid.
8. Kommer eventuellt att bli kär i en annan man går bort. För svårt att konkurrera med.

Vänner. Det blir inte många kvar....

För övrig anser jag att Heart Apart kan vara den läskigaste låt som någonsin spelats in. Om man inte lyssnar så noga kan det tyckas vara en partydänga, men lyssnar man på orden; HERREGUD, det är det inte.
Jag lever i den ganska sköna vetskapen (?) om att jag aldrig blivit lämnad för någon specifik annan person. Men min inlevelseförmåga har det aldrig varit fel på. Och när jag hör den här sången gör det ont i hela kroppen och jag blir faktiskt lite illamående.
Med detta sagt kan det tyckas lite konstigt att den enda som berört mig en liten, liten aning det senaste halvåret, är någon som skulle kunna sjunga med i den där hemska texten om det nånsin skulle hända nåt mer mellan oss.
Och ännu mera obegripligt är det att jag inte kan låta bli att höra av mig. Bara lite. Ibland. Men ändå.
Det gör mig till en ond människa.