ensamvuxen

Det tog ungefär tolv timmar innan euforin försvann och jag var tillbaka under täcket som en darrande trasa. Det finns så mycket som är bra just nu. Som triggar mig och får mig framåt. Men det finns en enda sak som jag aldrig kommer att kunna lösa.
Varför? Var gick jag fel? Vad var det jag gjorde?
Det där som gjorde att jag missade det jag allra mest velat ha.

Efter igår kväll är jag helt säker på att jag aldrig nånsin kommer att få veta. Jag gjorde ett sista försök. På telefon. Helt ofarligt. Jag bad helt enkelt om ett svar.

Det hade varit så vansinnigt lätt att ge det. Att hjälpa mig nu, när han är lycklig och inte så svag, och sedan slippa mig helt. Att låta mig värdera sanningen och kanske förbanna den och mig själv och sedan ta mig vidare med svaret som saknas. Men jag fick en halvhjärtad lögn och några helt obegripliga ord.
Jag är inte värd det. Jag är inte värd att göra ens det för.
Och det gör mig så liten att jag knappt ser mig själv.