att förändras
Jag pratade länge i telefon idag med min gamla vän C. Och det blev så bottenlöst djupt ett tag att vi var tvugna att prata en stund om det också. Men det är så skönt att ha vänner som hon.
För nånstans under samtalet så tog insikter i min hjärna form som jag nu inser att jag hållit på med konstant under de senaste två veckorna. Om vad det är som hänt med mig de senaste åren. Och trots att det gått på oerhört slingriga vägar så förtår jag att jag lärt mig ett och annat om mig själv.
Och det här med tröttheten kanske inte är så konstigt. Det tar så oerhört mycket kraft att hela tiden tänka för att inte ramla in i gamla spår. Att inte vara så förbannat smidig.
Häromdagen sa min mamma till mig att "men det är väl aldrig nån som INTE gillat dig?" Nä. Det kanske inte är så att jag nånsin hamnat i konflikt på jobbet, bland vänner, eller egentligen nånstans. Men frågan är om det är värt att slippa det om man samtidigt utplånar sig själv i jakten på att vara lätt att ha att göra med.
Just nu tänker jag en halv sekund extra VARJE gång jag måste ta ställning till nåt. Jag tror inte att det märks, men det tar på krafterna. Och egentligen kommer kanske människor inte att tycka sämre om mig för att jag oftare hamnar i argumentation med dem. Och om de gör det, spelar det då nån roll?
"Du blev så förändrad" sa en pojke till mig när jag ville veta vad det var som gick fel. Och jag tog det direkt på mitt konto för saker som jag kunde tänkt på och gjort annorlunda. Men vad fan. Jag var ju sjuk. det slog mig först idag. Hur kan man vara så egocentrerad att man tror att jag är sjukskriven i ett och ett halvt år utan att förändras. Som att jag var det av ingen orsak alls. Vill bara ha sovmorgon ibland. Trodde han det?
Det är sådana saker jag tänker rätt mycket på dessa dagar. Varför jag så lätt tagit på mig ansvaret för allt som gått fel och inte så ofta sett andras del i vad som händer?
Just nu är det väldigt viktigt för mig att göra sånt som jag mår bra av och lite mindre av det som får mig att må dåligt. Och bra saker är framför allt kloka vänner. Som inte dömer och ifrågasätter så mycket. Som kanske kan klara att jag är lite annorlunda nu. Som kanske kan leva med att jag gör saker ibland bara för mitt eget välbefinnande. Men förstår att jag tycker väldigt mycket om dem ändå.
För nånstans under samtalet så tog insikter i min hjärna form som jag nu inser att jag hållit på med konstant under de senaste två veckorna. Om vad det är som hänt med mig de senaste åren. Och trots att det gått på oerhört slingriga vägar så förtår jag att jag lärt mig ett och annat om mig själv.
Och det här med tröttheten kanske inte är så konstigt. Det tar så oerhört mycket kraft att hela tiden tänka för att inte ramla in i gamla spår. Att inte vara så förbannat smidig.
Häromdagen sa min mamma till mig att "men det är väl aldrig nån som INTE gillat dig?" Nä. Det kanske inte är så att jag nånsin hamnat i konflikt på jobbet, bland vänner, eller egentligen nånstans. Men frågan är om det är värt att slippa det om man samtidigt utplånar sig själv i jakten på att vara lätt att ha att göra med.
Just nu tänker jag en halv sekund extra VARJE gång jag måste ta ställning till nåt. Jag tror inte att det märks, men det tar på krafterna. Och egentligen kommer kanske människor inte att tycka sämre om mig för att jag oftare hamnar i argumentation med dem. Och om de gör det, spelar det då nån roll?
"Du blev så förändrad" sa en pojke till mig när jag ville veta vad det var som gick fel. Och jag tog det direkt på mitt konto för saker som jag kunde tänkt på och gjort annorlunda. Men vad fan. Jag var ju sjuk. det slog mig först idag. Hur kan man vara så egocentrerad att man tror att jag är sjukskriven i ett och ett halvt år utan att förändras. Som att jag var det av ingen orsak alls. Vill bara ha sovmorgon ibland. Trodde han det?
Det är sådana saker jag tänker rätt mycket på dessa dagar. Varför jag så lätt tagit på mig ansvaret för allt som gått fel och inte så ofta sett andras del i vad som händer?
Just nu är det väldigt viktigt för mig att göra sånt som jag mår bra av och lite mindre av det som får mig att må dåligt. Och bra saker är framför allt kloka vänner. Som inte dömer och ifrågasätter så mycket. Som kanske kan klara att jag är lite annorlunda nu. Som kanske kan leva med att jag gör saker ibland bara för mitt eget välbefinnande. Men förstår att jag tycker väldigt mycket om dem ändå.
Kommentarer
Trackback