ensamvuxen

Idag har jag tittat in i ögonen på pojken som jag egentligen skulle vilja spendera resten av mitt liv med. Han som gett mig de bästa dagarna och nätterna av mitt liv. Han med världens bästa arm att somna på.
Och allt vi sa var - hej, sen slog vi båda ner blicken och gick åt var sitt håll i rummet. 
Å vet ni, det är över nu. Jag känner precis lika mycket som för, säg ett år sedan, när allt fortfarande var himmelskt. Men tårarna har tagit slut. Och det finns inget mer att göra.
Bara hoppas att jag ska lära mig att komma ihåg att andas även när han är i samma rum.
Det är det enda.
Och sluta drömma om nätterna på berget när jag sover...

Värre då med henne.
Jag har inte hört av mig under helgen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte säga emot. Men klarar inte av att diskutera på ett sansat sätt.
Jag är så ohyggligt ledsen över att det inte är som förut. Men har ingen aning om vad jag skall göra för att ställa nåt tillrätta.

Dagens soundtrack:
Forever doesn´t live here anymore...
M. Bergman