ensamvuxen

Två steg framåt och femton tillbaka. Där nånstans befinner jag mig just nu.
Idag har jag gjort mitt jobb. Punkt.
Så oinspirerad, otillfredsställd, ointresserad av livet.

Dagen har innehållit samtal om:
Rasismens utveckling i jobbstaden under de senaste tio åren.
Vad händer med all sprit som polisen tar ifrån smugglare?
Hur kan man göra ett fordon av en mjölkkartong och ett gummiband?
Kan man säga att en hyresvärd blivit hårdare på skötsamhet när han hävdar att han vräkt så många bara för att folk har bivit stökigare?
Bla bla bla

Rätt varierade ämnen alltså. Men jag är så uttråkad att jag tror jag dör.
Och om jag ser ett tåg igen så känns det som jag måste ta livet av mig.
Inte bra med tanke på att jag ska med ett 10.28 imorgon.

På tåget hem ikväll kom tårarna tillbaka. Jag är mest så oerhört ledsen för allt som blivit av det som jag tyckte var så bra för bara ett halvår sedan. Det är väldigt mycket som är annorlunda nu.
Och det känns som det bara är det dåliga som är kvar.