okontaktbar
Har snart tagit mig igenom en hel helg utan mobiltelefon.
Läskigare än man kan ana. Bättre för självkänslan än det borde.
vet inte hur många gånger jag grävt i handväskan den här helgen för att kolla om nån hört av sig. Bara för att komma ihåg att jag är okontaktbar.
Insåg att den låg kvar på jobbet precis när tåget rullade ut från jobbstadens station i fredags. Klump i magen direkt. Inte för att jag väntar på att nån ska ringa, utan bara rädd att jag ska missa...nånting. Vadsomhelst.
Vet ju att det mesta som kommit till mig via mobilen de senaste månaderna egentligen bara gjort mig arg eller ledsen. Och att det jag använt den till mest varit saker som gjort mig ännu mera illa.
Försöker se det bra: Jag har inte vaknat upp och skämts över ett sms jag skickat iväg på fyllan, eller i ren panik. Jag har inte börjat gråta en enda gång för jag har inte fått nåt elakt eller helt intetsägande tillbaks. Jag mår helt enkelt bättre utan min telefon. Kanske borde glömma den där oftare.
Träffade s2 idag. Hon är en bra människa. Hon mår inte heller så bra just nu, men gör ingen stor sak av det och jag tror hon förstår att jag vet. Det känns fantastiskt att man kan få nya riktiga vänner efter 30.
Imorgon ska jag:
Försöka prata mig ur mötet på jobbet den 18 nov, för att jag verkligen förtjänar att åka till Malmö den helgen.
Försöka prata mig ur den läkarräkning som nog kommer att komma eftersom jag jobbar istället för att gå dit imorgon förmiddag.
Försöka göra ett jobb ändå på den fantastiska story som gled mig ur händerna i fredags.
Försöka må bra hela dagen.
Imorgon är det tidiga tåget som gäller. Har hämtat nya mediciner precis. Funderar på om jag ska ta en och försvinna in i dimman, fast jag druckit ett glas vin. Ibland är det så skönt.
Dagens bästa: Jag har fikat utomhus i Haga länge utan att frysa. Och fått oväntat besök.
Läskigare än man kan ana. Bättre för självkänslan än det borde.
vet inte hur många gånger jag grävt i handväskan den här helgen för att kolla om nån hört av sig. Bara för att komma ihåg att jag är okontaktbar.
Insåg att den låg kvar på jobbet precis när tåget rullade ut från jobbstadens station i fredags. Klump i magen direkt. Inte för att jag väntar på att nån ska ringa, utan bara rädd att jag ska missa...nånting. Vadsomhelst.
Vet ju att det mesta som kommit till mig via mobilen de senaste månaderna egentligen bara gjort mig arg eller ledsen. Och att det jag använt den till mest varit saker som gjort mig ännu mera illa.
Försöker se det bra: Jag har inte vaknat upp och skämts över ett sms jag skickat iväg på fyllan, eller i ren panik. Jag har inte börjat gråta en enda gång för jag har inte fått nåt elakt eller helt intetsägande tillbaks. Jag mår helt enkelt bättre utan min telefon. Kanske borde glömma den där oftare.
Träffade s2 idag. Hon är en bra människa. Hon mår inte heller så bra just nu, men gör ingen stor sak av det och jag tror hon förstår att jag vet. Det känns fantastiskt att man kan få nya riktiga vänner efter 30.
Imorgon ska jag:
Försöka prata mig ur mötet på jobbet den 18 nov, för att jag verkligen förtjänar att åka till Malmö den helgen.
Försöka prata mig ur den läkarräkning som nog kommer att komma eftersom jag jobbar istället för att gå dit imorgon förmiddag.
Försöka göra ett jobb ändå på den fantastiska story som gled mig ur händerna i fredags.
Försöka må bra hela dagen.
Imorgon är det tidiga tåget som gäller. Har hämtat nya mediciner precis. Funderar på om jag ska ta en och försvinna in i dimman, fast jag druckit ett glas vin. Ibland är det så skönt.
Dagens bästa: Jag har fikat utomhus i Haga länge utan att frysa. Och fått oväntat besök.
Kommentarer
Trackback