ensamvuxen

Tankarna har tagit en ny riktning den senaste veckan.
Vad vill jag egentligen? Vem är jag? Hur mycket har förvunnit av det som var jag innan under det senaste året? Och vad tycker jag om det som finns kvar?
Jag är inte riktigt säker. Jag vet bara att den här nya personen som kommit fram gör det svårare att leva. Den som inte kan hålla tyst fast den vet att den borde. Men är den mera sann?

Imorgon ska jag gå rakt in i det allra farligaste. Jag är tvungen och det är mitt eget fel. Jag kan inte hålla reda på nånting längre. Inte det enklaste möte kommer jag ihåg förrän jag redan sagt ja till något annat som gör det extremt rörigt för mig själv.
Imorgon skulle jag behöva vara på två ställen samtidigt. Det går ju inte så nu måste jag jobba från storstaden i några timmar. Och där kan den jag är mest rädd för i hela världen finnas.
Så jag måste hitta min rustning tidigt på morgonen. Och helst inte tappa den förrän jag är hemma igen sent på kvällen. Det kan bli en outhärdligt jobbig dag imorgon. Och det är ingen annans fel än mitt eget. Min röriga hjärnas.

Jag måste sova i natt. Om jag ska ha en chans.