ensamvuxen

Det blev ingen bra dag idag.
Jag höll fram till halv fyra, sedan hörde jag en röst i luren vid bordet mittemot. Och jag kommer aldrig att kunna stå emot den. Den kommer alltid att göra mig ledsen.

För det spelar ingen roll hur mycket jag inbillar mig att det runnit av mig. Hur mycket jag färgar och rakar och köper nya kläder och går med rak rygg på stan. När det slår emot mig med full kraft så blir jag ingenting igen.
Och i huvudet dunkar det:
Aldrig du.
Aldrig mer.
Aldrig vi.
Aldrig mer.
Jag känner mig så oändligt ensam varje gång.