ensamvuxen

Jo, nu är jag här.
Ljusår efter dom flesta.
Kanske inte lika intressant.
Jag har haft ett hål i min själ så länge nu. Och kanske kanske håller det på att bli lite mindre. Jag vet inte riktigt, men hoppas att jag ska kunna se det om jag skriver duktigt här. Och går tillbaks och läser ibland. kanske syns det då om det går uppåt, framåt. Står stilla, eller bara är bakhalt.

I förrgår var det en rätt vanlig dag. Gjorde vad jag skulle på jobbet. Varken mer eller mindre. Kände mig rätt OK med det. Lugn. Men så på vägen hem så kom det över mig igen helt oförklarligt. Hjärnan drogs ihop och tårarna rann över. Av ingen orsak alls. Sent på kvällen ringde S. Han har det så mycket värre, men jag tror verkligen att han kan förstå mig som få. Helt plötsligt efter att ha känt varandra ett helt liv så är vi så nära som när vi var små igen. Det är fint.

Igår var det som vanligt igen. Varken mer eller mindre. Ingen rädsla, inga tårar. Det är märkligt.

Veckans bästa: Marit Bergmans klänningar. You go girl.