ensamvuxen

Jag är så förfärligt trött igen. De senaste veckorna har jag aldrig varit hemma före nio. Och då menar jag bara hemma från jobbet. Har jag velat göra nåt mer har jag gjort det ännu senare.

Och det börjar kännas.

Tröttheten är min största fiende. Den har varit det ända sen jag blev sjukskriven. När jag är trött är försvarsmuren som allra, allra, tunnast.

Just nu mal såklart tankarna mest runt hur det ska bli efter nyår.

Fick mitt nya schema idag. Jag fattar verkligen inte vad jag ska göra med all ledig tid. Men den kanske kommer att läka mig. Vad vet jag?

Men hur kommer det egentligen att funka?

Jag har vridit ut och in på mig själv och mina uppfattningar det senaste halvåret. Och jag kommer hela tiden till samma slutsats.

Det finns dom som säger till mig att jag har hakat upp mig. Att jag har fått en fix idé som jag bara inte kan sluta upp att tro på. Och jag har trott på det ibland när det känts som jobbigast.

Men jag vet ju innerst inne att jag är en människa som tänker mycket. Som analyserar och utvärderar och tar mig fram på det viset.

Och alla dessa timmar jag lagt på det, leder fram till samma slutsats. Jag vet hur jag vill ha det. Jag vet att jag har haft det. Och jag vet att jag inte kommer att komma dit igen genom nån annan.

Det klart att det ibland sätts igång av att jag känner mig ensam. Men jag känner mig aldrig nånsin ensam som i att jag skulle kunna ringa vem som helst som höll mig sällskap och så skulle det gå över.

Jag vet i varje exakt ögonblick vem jag behöver.

Ibland är det S, ibland är det S2, ibland är det M eller C. Ofta är det J.

Det jag saknar är inga stora livsomvälvande saker, utan tex att gå nerför trapporna en söndagseftermiddag för att köpa en veggie delight till frukost. Eller se på sena sändningen i en röd soffa. Som i röd för upptagen, eller ännu hellre; röd för lycklig. Eller att prata om vad som sägs på P3 just nu.

I dagarna är det exakt tre år sedan jag gav mig in i det som skulle visa sig vara det svåraste jag någonsin gjort. Chefstjänster och ansvar kan slänga sig i väggen. Efter tre år kan jag fortfarande inte titta åt höger, på lejonet, när tåget åker in i stan, utan att få ont i magen. Jag har ett extremt dåligt minne, men jag minns ändå varenda detalj som gjorde att jag valde, trots att jag flera gånger på vägen dit var extremt dimmig av diverse drinkar och öl. Och i exakt tre år har jag varit övertygad om att jag valde rätt. Trots allt.

En fyra lyx, en kväll, var ett av de stora stegen på vägen. Och en fyra lyx var precis vad det visade sig vara. Precis exakt vad jag ville ha. Ett kvitto på att jag vet vad jag vill ha, som har etsat sig fast.

Jag vet såklart att jag:

Borde hångla oftare. En av mina bästa hobbys, men ändå smakar ingen nånsin tillräckligt gott nuförtiden.

Borde nappa oftare på olika märkliga förslag, för att jag vet att sånt förut bara gjorde mig lycklig men jag ids oftast inte.

Borde ringa flera, men det finns ändå bara några jag står ut med.

Så jag ringer sällan andra.

Jag vet att det inte är någon fix idé. Och jag vet att jag aldrig nånsin igen kommer att nöja mig med nåt sämre. Och hittills har jag bara smakat på en enda fyra lyx. Trots avgrunderna mellan klunkarna.

Och det skrämmer mig så, för efter nyår måste jag funka ändå.

Och vad jag än gör så får jag aldrig, aldrig bli ledsen. Inte förrän jag kommit hem.

För tårar är tydligen det farligaste av allt.