ensamvuxen

Visst har det varit fint och bra och mysigt.
Men det finns aldrig nån dag på året som jag älskar mitt lilla hem i stan så mycket som på annandagen. Dagen då jag är ännu mer övertygad än vanligt om att jag aldrig, aldrig kommer att bosätta mig på landet. Jag älskar att kunna handla precis vad jag är sugen på när som helst på dygnet. Jag älskar att höra dom ovanpå böka runt efter bästa platsen att placera soffan på. Jag älskar att stå mittemot tjejen på andra sidan gatan och röka, ett par våningar över marken.

Jag gillar lugnet och ron och att ha både skogen och havet inpå knuten. Men aldrig längre än tre dagar i streck.

Det enda som saknas just nu är en arm att somna på. Kanske verkade det desperat att skicka ut en liten förfrågan till nån som jag inte ens vet om han är i Sverige just nu? Men det skiter jag i. En varm kropp och ett hårigt bröst att luta kinden mot hade liksom varit pricken över i:t i kväll.