ensamvuxen

Det kommer så mycket nytt.
Men de senaste dagarna har jag tänkt lite på att en hel del försvinner med det nya också.

Alla har väl tänkt nån gång på att man väldigt sällan behöver sticka in pekfingret i ett litet hål och tålmodigt snurra en skiva fler gånger olika långt för att ringa ett telefonnummer.
För nåt år sedan eller så hade jag en diskussion med nån om att när jag väl skrotar min tappre Jr. så kommer jag förmodligen aldrig mer att behöva sträcka mig från förarsätet över passagerarsätet och lirka upp en liten spak för att låsa upp för den som ska med mig i bilen. Centrallåset kommer snart att ha raderat ut den rörelsen från alla människors medvetande.

Jag har en ny sak att lägga till listan.
i några dagar har jag försökt att köpa ett fotoalbum.
Min mormor fyller snart år och hon behöver ett nytt. Och jag har varit inne i alla affärer jag kunnat komma på. Både i den stora staden och den lilla( som jag av nån anledning tänkte var lite mer konservativ i frågan) men lögn!

Jag ville ha ett ordinärt album i A4-format med pärm i skinnimitation och vita kartongsidor där man limmar in sina bilder framkallade i blankt papper av extra film i Tanum. Inte mycket begärt.
Men då kan jag upplysa om att de få ex som finns kvar av såna är kantstötta, undangömda, eller bara skitfula.

Det finns inte många som framkallar foton för att klistra in längre. Och följaktligen finns det ingen efterfrågan på såna album. Och har affärerna alls några så är de JÄTTEstora, kvadratiska och med svarta sidor.
Men min mormor har klistrat in sina bilder i fuskskinnsA4album i 90 år. Det finns ingen anledning för henne att byta format eller teknik under det 91:a.
Så jag har letat i varje butik jag kunnat tänka ut och idag köpte jag till slut en halvsnygg pärm i blått fuskläder och 25 st lösa kartongark. Väl medveten om att det var sista gången jag gjorde det i hela mitt liv.
Jag har aldrig gillat dem. Men är det inte lite sorgligt ändå?

För övrigt: det är rätt mörkt just nu.