ensamvuxen

Idag kan jag inte låta bli att känna att våren är på väg.
Jag har kört bil ganska fort och lyssnat högt på en skiva från för längesen. Och för en stund sedan väntade jag på vagnen vid Drottningtorget precis när det höll på att mörkna och var sådär blått som det bara kan vara i stan på våren.

Och jag kände en liten pirrning av förväntan i magen. Så där som jag kände ganska ofta förut innan jag blev så inåtvänd och bitter. Tänk om det kan kännas så lite då och då framöver. Gud vad det skulle göra mig glad.
När det börjar bli vår tänker jag ofta på stunder som jag aldrig ägnar en tanke åt annars. Som när vi gick hem från nefertiti och det redan var ljust och vi egentligen skulle hem och lägga oss hos oss men hamnade i slänten ner mot kanalen och hånglade istället. Jag tänker sällan på att jag gjorde sånt med dig ibland förr. Jag tänker helt enkelt sällan på hur det var när du fanns här jämt.
Och jag vill inte göra det med dig igen, men jag blir glad när jag tänker på det och jag blir glad för att jag kanske skulle vilja göra det med nån annan igen.
Det kom nån och tog det ifrån mig, men nu är det dags att se till att vilja göra det igen.
Kanske när det blivit vår på riktigt?