ensamvuxen

Jag är färdig här nu.
Det finns inget mer jag vill veta. Inget mer jag vill göra eller känna.
Den här världen är inte gjord för såna som jag. Jag har alldeles för mycket på utsidan. Allt det där som andra verkar kunna hålla inuti sitter på huden på mig.

Under det senaste året har de två människor jag litat mest på försvunnit. Dom finns här bredvid nånstans men jag kan inte nå dom. Kommer inte fram.
Och det gör mig så vansinnigt rädd för att leva att jag inte vet om jag någonsin vill gå ut i verkligheten utanför dörren mer.
Om han kunde svika så fullständigt så kan vem som helst göra det när som helst. Jag vill inte utsättas igen. Jag vill inte prova. Jag vill inte veta att det ens kan hända.
Och när jag vet så så finns det ingenting mer att göra här.

Min tillit till att männsikor vill gott har varit alldeles för stor det förstår jag. Men nu är den borta. Och jag vet inte hur man tar sig fram utan den.