ensamvuxen

I helgen har jag gift bort två stycken som en gång stod mig väldigt nära.
Det ena bröllopet var jag med på.
det andra visste inga andra än dom själva om att det skulle vara.
det är fint med bröllop. Stämningsfullt och vackert. men jag kan inte riktigt ta till mig. Förstår inte varför, för ibland kan jag vara nog så blödig. och en gång i tiden var jag faktiskt ganska romantisk av mig.

men nu kan jag inte låta bli att hela tiden tänka på hur jobbigt det kan bli. Om känslorna skulle ta slut. Om sakerna måste delas upp igen. Om någon måste flytta ut, och i så fall vem?
hur kan man stå på ett bröllop och tänka så?