ensamvuxen

Jag har aldrig varit riktigt bekväm med att bråka.
I mitt första långa förhållande tog det år innan jag lärde mig att inte vända mig inåt när jag blev arg eller ledsen. Det kan verka som det inte är nåt att sträva efter, men jag är väldigt glad idag för att han orkade lära mig att prata när det skaver. Om fler lärde sig vore världen en något bättre plats.

Jag har bråkat idag. På ett av de allra sämsta sätten. Måhända är tankeöverföring och röksignaler ännu sämre, men sen kommer fan sms.
Det är svårt att förstå de korta meddelandena i tider av lust. Men när nöden kommit är det mera regel än undantag att sms:en missförstås.

Men ändå. Jag är så himla arg. Jag är så vansinnigt frustrerad. Och eftersom jag absolut inte har nån lust att prata med själva källan till känslorna så var sms en väg att få ut det.

Det finns en gräns för hur mycket skuld man kan lägga på mig. Det finns till och med en gräns för hur mycket jag lägger på mig själv. Och till slut vill jag att den människa som gjort mig riktigt illa ska få skit tillbaks. Jag skulle liksom vilja ösa ett ton skit över honom och få honom kippa efter andan. Jag vill att han fattar att detta inte är vem jag ville bli. Att detta är vad han gjorde mig till. Detta är det som blev kvar av mig efter månader av ignorerande.
Jag vill att han ska veta vilken usel usel männsika han är.
Och jag bryr mig inte om vad han tycker om mig efter det.