ensamvuxen

Det är VÄLDIGT VARMT i stan. Fönstren är vidöppna. Balkongdörren står öppen dygnet runt, men det är liksom som om luften inte rör sig.
Dagen beter sig märkligt. Hade mer eller mindre planerat en halvdöd bakfylledag men nio var jag helvaken. Och fast det är så varmt att mån nästan borde må illa är jag förvånansvärt pigg.
Har promenerat längs älven med my long gone friend och det kändes väldigt bra. Ska snart iväg och träffa A för det vanliga söndagspysslet och det känns också fint.

Men, det gnager i min hjärna. Och skaver i magen som om ett litet litet gruskorn rasslar omkring därinne och irriterar. Hade bestämt mig för att strunta i det. Men igår var det helt omöjligt. Trots flera kilometer emellan så kom det väldigt nära. Jag blev okoncentrerad på det jag egentligen höll på med och formulerade mig väldigt noga. så ångesten hålls på avstånd. Men det jävla gruskornet...
Jag tror jag är lite besviken på mänskligheten faktiskt.