de stora frågorna
| Såna här dagar när man bara är hemma, och är för trött för att göra nåt men för frisk för att sova, så hinner man onekligen tänka en och annan tanke. Det började direkt när jag vaknade eftersom jag hade drömt helt sjukt verkligt. Jag gick i Nordstan. Plötsligt började nåt spetsigt puta ut ur min mage. "Aha, det är barnet som börjar märkas", tänkte jag helt drömlogiskt. Sen gick det tio minuter (drömtid) å så började barnet röra sig och sparka med både armar och ben men jag var liksom inte sådär hårt runt gravidmagig utan helt vanlig, bara det att huden töjde sig åt olika håll och man såg en hand spreta med fingrarna där under huden. Ögonblicket senare låg jag på en filt på en gräsmatta med en vän som jag skulle berätta för att jag skulle få barn, och vips så kom det liksom bara ut. En färdig pojke som kunde krypa och skratta. Klipp hem till min mammas hus där jag letade gamla barngrejer. Det hade ju liksom gått lite fort och jag var inte så förberedd. Men det enda jag tyckte var ett problem var att jag inte riktigt visste vad han skulle heta. Och han måste ju ha ett namn när han redan var så stor. Jävligt märklig dröm. Å säkert så grundar den sig i att jag tänkt på sjukhus och förlossningar och bebisar så mycket de senaste veckorna, och att det just i det fallet jag oroat mig för inte har gått så bra. Å när jag vaknade så kände jag mig helt skyldig för att det gick så lätt för mig. Sen grubblade jag rätt länge på skuld och skam i massa olika sammanhang. Härlig start på dagen. Vidare har jag dessa dagar läst en bok om dödsstraff. (För att pigga upp mig lite...;)) Det var alltså ingen direkt faktabok om dödsstraff utan en deckare där för och emot ställdes på sin spets. Och jag som alltid varit fullständigt övertygad om att dödsstraffet inte löser ett enda problem och dessutom är etiskt, moraliskt, rättssäkert och demokratiskt HELT FEL, ändrade förvisso inte alls ståndpunkt, men fick en hel del att fundera på ändå. Om det där med att offren hävdar att de får upprättelse. Finns det något läge jag nånsin skulle kunna hamna i där jag känner att jag får mera upprättelse av att gärningsmannen dödas än hålls inlåst? Jag hittade inget. För att skruva till det har jag nu rotat fram en bok jag redan läst som handlar om en pappa som blir besatt av hämnd när en man förgriper sig på och mördar hans femåriga dotter. Jag har börjat läsa igen för jag minns att jag ibland stod på den där pappans sida när jag läste den senast. Å frågan är var etiken, moralen, rättssäkerheten och demokratin tar vägen när man tänker att den där pappan kanske har rätt att döda det där monstret ändå? Och hur mycket ska monstrets gärningar påverka det straff pappan i sin tur kommer att få? För det finns ju lagar och regler i samhället. Och jag vet ju vad som är rätt och fel oftast. Men när man får för mycket tid att fundera över vissa saker så mals det rätt ofta ner till var var och ens personliga moraliska gräns går. Och jag har alldeles för sällan tid att fundera ut var min går i varje möjlig situation. Och vad händer då om jag plötsligt en dag står inför en som jag inte hunnit att tänka på ens flyktigt? Gaah! Ni förstår. All den här tiden just dessa dagar gör mig galen. Ska snart försöka sova lite igen. Imorgon tror jag att jag ska ge mig i kast med meningen med livet.... Sen hoppas jag innerligt att jag snart kan gå till jobbet igen så jag får lite mer handfasta saker att fundera över. |
Kommentarer
Trackback